Snubblar över en betraktelse av turerna omkring Paolo Macchiarini. Han med de konstgjorda struparna och efterföljande svårt lidande för alla olyckligt utrustade med dylika. Vill minnas dödsfall till och med.
Svårt låta bli att tänka Josef Mengele. Men det är att dra det för långt. Och sjukhus är inga koncentrationsläger med inspärrade, maktlösa fångar.
Men kanske samma andas barn, dessa experimenterande vitrockar, vad gäller medicinsk ingenjörsvetenskap? Utan att tyngas alltför mycket av etiska eller medmänskliga överväganden.
Innan han knöts till det prestigefyllda Karolinska Institutet varnades det uttryckligen för Macchiarini från flera länder där han varit verksam. Men det ignorerades.
Han var känd för att vara besvärlig. Vilket skulle kunna tyda på frimodighet. Minns när jag själv var inblandad i rekryteringar. Var referenserna översvallande goda, skäl bli misstänksam. Någon man ville bli av med. Därför sockrades det med superlativer.
Tenderade de åt andra hållet kunde det tyda på en professionell, självgående medarbetare som inte kröp för chäfer. En sådan som den okuvlige Gunvald Larsson i Beckfilmerna. Jag minns flera sådana i organisationssammanhang sällsynta varelser.
Medarbetare helt i min smak.
Värre i Macchiarinis fall misstankarna om forskningsfusk. Karriären viktigare än redligheten. Med fruktansvärda konsekvenser för patienterna när forskning översattes i klinisk praktik.Nå, KI:s överhuvuden bländades så där som dylika alltid bländas när de vittrar en chans att få sola sig i glansen av duktiga medarbetare och han anställdes. Och vi vet hur det gick.
Jag är inte ordentligt insatt i fallet Macchiarini. Det skall tillstås. Men på basis av vad jag vet och att han fick hållas är jag benägen tänka tystnads- och feghetskultur.
Kolleger som insåg vad som pågick men inte sa något. Därmed medskyldiga. Den stränga kårandans baksida?
Kanske mer än en som nu självbelåtet och hycklande konstaterar när det inte kostar något: - Det visste jag hela tiden att mannen var en bluff!
Samma sak inom den högskolevärld jag tillhörde. Tigande kolleger. Fega. Klart man kan skylla på otrygga anställningar i många fall. Man ser om sitt hus. Personlig lönesättning som straffar den kritiske. Med effekter på den väntande pensionen.
Jag känner nära en sådan.
Allt går att urskulda eller bortförklara. Det är vi människor bra på. Bättre än på mycket annat.
Men hur se sig själv i spegeln efter en tyst dag på jobbet?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar