Vardagens klockslag

07.38. Varje morgon, förutom lördag och söndag. Samma tid. Från frukostbordet iakttar vi Maritas livs snett över gatan. Den svarta SUVen parkerad. Sedan kommer Marita traskande  med raska steg mot butiken, tygväska med matlåda (?) i ena handen. 

Hård kamp för ekonomisk överlevnad. Hon är verkligen beundransvärd. I höst öppnar en Coop-butik i grannskapet. Risk för dödsstöten. Tråkigt i så fall. Hon ingår som en viktig ingrediens i stadsdelsbilden. 

07.47. Samma tid varje vardag. Från köksfönstret följer vi Peggy - jag har döpt henne till det utan att fråga om lov - med sin karakteristiska pingvingång på väg till busshållplatsen. Alltid för tidigt ute. Bussen bromsar in vid hållplatsen tidigast 08.07. Enligt tidtabell.

09.00. Samma tid varje dag. Mr Smarty, som jag kallar honom, med spänstiga steg ut genom porten. Äldre gentleman. Modemedvetet klädd - jag säger bara Gant så har jag inget sagt - på gränsen till stylad. Vit liten pudel i koppel som ivrigt skuttar i väg.

Konstnären Teo, som jag skrivit några texter till och hållit vernissagetal för i Herrljunga, härstammar från Königsberg. Hann som barn tillsammans med sin mor med ett av de allra sista tågen våren 1945 innan Röda Arméns hämndlystna horder intog staden. 

Efter det förmår han inte åka kollektivt. Buss eller tåg, det går bara inte. Ångesten vaknar. Den traumatiska avfärden vevas i repris.

Det finns skräckskildringar från hur människor i bitter kamp med varandra försökte armbåga sig ombord på det överfulla tåget i Königsberg. Enligt principen rädda sig den som rädda sig kan. De visste ju mycket väl vad som väntade. Inte minst kvinnorna. 

Staden döptes under sovjetisk flagg om till Kaliningrad (efter en av Stalins politruker, om jag minns rätt). Skall numera tydligen vara en grå, urtrist urban miljö där ingen vettig människa sätter sin fot. (När jag finner foton på nätet bekräftas inte detta.) 

Teo, som befinner sig på långt fram på livets stig, lär aldrig återse sin barndoms älskade Königsberg. 

Immanuel Kant (bilden) omtalades för sin dagliga promenad i samma stad. Exakt samma tid varje dag. På sekunden. Sägs att königsbergarna ställde klockorna efter honom. 

Själv har jag ett neurotiskt, ofrihetsskapande förhållande till klockor. Tenderar kika för ofta på dem. Prövat stoppa mitt armbandsur i fickan, gömma undan det. 

Prövat fästa det vid bältet, svårt att snabbt se tiden. 

Prövat använda rova med kedja som fästs i bröstfickan. 

Jag kommer alltid på tok för tidigt till tåg- och flygavgångar. Avtalade möten med människor. Läkarbesök. Provtagningar. 

"Den som kommer för sent straffar historien", eller vad nu Gorbatjov varnade den saktfärdige, verklighetsförnekande Honecker hösten 1989 i Berlin när tiden definitivt var ute för den östtyska realsocialismen. 

Versionerna går isär om vad han egentligen sade efter att de ömt (?) kyssts. 

Vad tror jag att det är för straff som riskerar vänta på mig?