Stig Dagermanpriset som varje år i juni delas ut i Älvkarleby, den norduppländska ort där Dagerman vilar i sin grav efter självmordet på 50-talet, skall enligt statuterna gå till:
En organisation eller en person som i Dagermans anda verkar för det fria ordets betydelse och tillgänglighet.
Genom åren har priset flera gånger tilldelats personer som det funnits skäl att sätta frågetecken för. Kanske snarare mot prisutdelarna och deras motiv för val av pristagare.
Jag har vid något tillfälle skrivit om detta men såklart inte vunnit något gehör. (https://www.gd.se/artikel/debatt-sallskapets-dagerman-ar-inte-min) Som om jag svurit högt i kyrkan. Eller förolämpat godhetens oförvitliga apostlar.
Att priset skulle kunna tilldelas Gunnar Sandelin som tidigt kritiskt men på faktagrund belyste migrationspolitiken, eller en oförtruten som Joakim Lamotte, nedsättande kallad "swishjournalist" och hånad av systembärande kolleger, eller en gatans subversive konstnär som den åtalade och dömde Dan Park (bilden) är förstås fullkomligt uteslutet.
Inte med pk:are som Arne Ruth, tidigare höjdare på pk:arnas husorgan Dagens Nyheter, och Bengt Söderhäll, känner väl till den mannen från mina år på Högskolan i Gävle, som tagit till sin uppgift att förvalta Dagermans intellektuella arv.
Sandelin, Lamotte och Park. Sådana som kompromisslöst och med risk för eget liv i Lamottes fall verkar för yttrandefriheten. Men icke rumsrena nog att komma i fråga för pris och högstämda ord.
Undrar vad den frihetligt tänkande Stig Dagerman tycker där borta i sin grav på andra sidan vattenfallen, dessa som i samband med prisutdelningen öppnas?
I år tilldelas krigskorrespondenten Magda Gad det ärorika, som det idealt sett borde vara, priset. En mycket modig och orädd journalist som rapporterar från farliga krigshärdar. Värd all respekt och den största beundran.
Men om vi följer statuterna? Minns: det fria ordets betydelse och tillgänglighet.
Dagerman skrev sin hudlösa bok Tysk höst om armodets efterkrigstyskland. Klart man kanske kunde säga att Gads rapportering liknar ansatsen i denna och att hon verkar i Dagermans anda. Men det tycks mig en smula långsökt.
Så, jag är även denna gång tveksam till juryns val. Elakt kunde man tillägga: de gör det lätt för sig. Valet av Gad tycks dem säkert oantastligt och riskfritt. Riskerar bara kritik från undertecknad. Och den och honom kan man snabbt avfärda.
Gads spydiga kommentar efter att Lamotte burit skyddsväst i ett debattprogram i tv bortser jag från. Den var totalt onödig. Och svårbegriplig för den som följer henne och skaffat sig en sympatisk bild av den oförvägna. Olycksfall i arbetet? Ställa in sig i ledet?
Onödig, som sagt. Hon kunde gott låtit bli.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar