Jag växte upp i Sandviken. Ett typiskt brukssamhälle i skuggan av det allsmäktiga Verket. Sandvik var och förblir stadens huvudsakliga arbetsköpare. I paternalistisk nit försökte verksledningen i början på 1900-talet stoppa arbetarnas fackliga organiserande.
Men högg i sten, Metalls avdelning 156 inrättades. I närvaro (!) av representanter för ledningen.
Högsta hönset, företagets grundare konsul Göransson (bilden), var inspirerad av utopisten Robert Owen. Och drömmen om ett mönstersamhälle med undersåtarna kontrollerade och strikt hållna på plats. Disciplinerade men ändå glada och nöjda.
Bruket byggdes upp efter mönstersamhällets idé. Överskådligt och med syrénbersåer. Ett samhällsläger under den tjutande fabriksvisslan.
Morfars far och farfar ankom staden redan på 1880-talet. Sedan följde en rad män i min släkt som för familjeförsörjningens skull gick ner i Verket, som uttrycket löd, för att sälja sin arbetskraft.
Morfar blott tretton år gammal när han började jobba skift. Efter att företagsläkaren, ledningens lydige lakej, utfärdat ett intyg om att den minderårige var fullt arbetsduglig. Förmodligen utan att först undersöka gossen Alfred, sedermera min morfar.
Jag avvek, bröt ledet, ivrigt uppmuntrad av mina föräldrar, det hedrar dem. Båda med läshuvud men kort skolgång. Istället för Verket Uppsala och universitet för min del. Därmed förlorad klasstillhörighet, men hatet mot förtryck och överhet orubbat.
Sandviken var genomsyrat av socialdemokratin, närmast ett mentalt belägringstillstånd som rådde. ”Alla” var socialdemokrater, åtminstone bland de kollektivanställda. Jan Lindhagen och Macke Nilssons miniklassiker Hotet mot arbetarrörelsen (1970) fångade denna inkapsling.
Socialdemokratin är ett brukssamhällets med en huvudsaklig arbetsköpares barn. När förutsättningarna ändrades, försvagades socialdemokratin. I detta består hotet som anges i titeln. Samhällsutvecklingen utgör i sig hotet, i dess spår förflackning och ideologisk vilsenhet.
Om inte förnyelse sker, vilket inte skett. Lindhagen och Nilssons tes var att S paradoxalt nog blev sin egen dödgrävare. Genom den framgångsrika kampen för ekonomisk och social trygghet. När välfärd uppnåtts privatiserades och bekvämligades de som tidigare stött S.
De behövde så att säga inte längre socialdemokratin, arbetarklassen medelklassifierades och integrerades i kapitalismen. Frestande att följa i Herbert Marcuses teoretiska fotstår: endast den som intet har att förlora gör uppror. Inte en välintegrerad arbetarklass.
Lindhagen och Nilssons materialistiska tes motsäger alla subjektivistiska förräderiteorier, lätta att ta till. I ljuset av den är toppstyrning och pampvälde enbart symtom. Inga direkta orsaker till varför rörelsen tappat fotfästet och trampar runt i en pragmatisk, realpolitisk ökenvandring.
Klart min mor var socialdemokrat i själ och hjärta! Hur kunde hon vara annat. Allt det hon saknat i en fattig uppväxt på Bruket kunde S ge, som hon såg det, henne. Och hon svek aldrig S. Hjalmar Branting-medaljen förärades hon för sin livslånga, lojala insats.
Åtskilliga skarpa ordväxlingar ägde rum mellan henne och den rödskäggige, mot S kritiske sonen som i den radikala miljön i Upsala rört sig markant vänsterut.
Inte skulle hon vara glad för dagens S med den maktberusade fullblodskarriäristen Damberg och kompani på högavlönade statsrådsposter. I total avsaknad av allt vad samhällsförändrande ambitioner i positiv mening heter. En avstannad arbetarrörelse.
Jag har konstaterat det många gånger förr: Mammas socialdemokrati är död. Stendöd.
Socialdemokratins historiska uppgift är fullbordad. I dagens nyliberala, globaliserade verklighet faller S undan, mobiliserar inget motstånd.
Istället tjänar man den ekonomiska makten, urholkar anställningstryggheten och sviker den "nya" arbetarklassen, låter gigekonomin växa ohämmat.
Ett stort politiskt tomrum breder ut sig, en förträngd längtan efter något annat. Det kan bara fyllas underifrån, men först när alla kvarhängande illusioner om S bleknat, det mentala greppet äntligen släppt. Men när?
Konstateras kan dock att uppbrottet ordentligt påbörjats inom LO, en majoritet är inte socialdemokrater. Mot den bakgrunden är det fortsatta ekonomiska stödet till S från ordförande Gideonsson och hennes ombudsmän djupt provocerande. Kanske sista sucken?
Bild: Wikipedia
Jag minns en sosse som predikade arbetarmoral med grötig röst utan att själv verka veta vad moral var för något, han verkade anse att det var något som andra borde skaffa sig. Mannen framstod som amoralisk.
SvaraRaderaJag upplever dagens socialdemokrater som cyniska maktmänniskor.
SvaraRaderaJag har inte växt upp i en sådan bruksort, utan att i knepigt mellanting. Färjenäs i Göteborg, nära landet och skogen men ändå befolkat av de som jobbade med trävirke, kol o koks eller oljebolagen Nynäs och Esso. När vi flyttade var det i huvudsak till Biskopsgården där man fick det varmt, badkar och wc. Få saknade de gamla kåkarna, om man ska vara ärlig. Socialdemokratin har själv sett till att bli en del av statsapparaten, långt bortom partimedlemmar eller i vart fall vanligt folk. Det är en process kantad av idealism (istället för handfast materialism - Sträng vs Palme ungefär)och goda uppsåt utan fast grund att stå på. Dessutom har man självt skapat och blivit en del av en nomenklatura som består av övre medelklass med alltmer bisarra och världsfrånvända ideer. Det är en ruin. Enligt min ringa mening är det faktiskt redan överspelat för S del - de jublar idag över att de just nu ligger på cirka 29%. Det är 1% högre än det sämsta resultatet sedan 1928... Utförsbacken är tydlig och hade man inte fyllt på valmanskåren med den under delen av transferiatet, kunde vi ha tala om 18-20%. Däremot är - det är tydligt - ännu inte klart vad som ska komma istället. Allard är en väldigt intressant figur!
SvaraRaderaTack för intressant kommentar. Partierna är ju numera en del av statsapparaten, finansieras via skattsedeln, i princip medlemsoberoende. Ironiskt, eller kanske snarare absurt, blir det när socialdemokrater sjunger Internationalen, som om de INTE vore ett statsbärande parti, utan en upprorsrörelse.
SvaraRadera