Häromdagen träffade vi som av en händelse på en före detta student från Iran, till Sverige som politisk flykting efter att i sista stund hunnit undan när mullorna gripit makten. Han visste berätta om hur författare och intellektuella förföljs i dagens Iran.
För några månader sedan efter att ha landat på flygplatsen i Teheran, efter många års bortavaro, togs han och dottern genast åt sidan och utfrågades om syftet med resan, de visste mycket väl vem han var.
Föreslog att han som tidigare mediestudent skulle hålla ett öga på hur Iran framställs i svenska medier och informera om detta, han tackade nej.
Kurskamrat med en systemkritisk turk, den senare utkastad och förbjuden återvända, som för mig beskrev hur det är att leva i ett mellantillstånd, när man känner sig varken som turk eller svensk. Man hör inte hemma någonstans, man befinner sig i inre exil. Själen är delad.
The Man Between originaltitel på en svartvit film som på svenska heter Träffpunkt Berlin och inte gör den engelska titeln rättvisa. Året är 1953. Mitt under det kalla krigets terrorbalans. Svårt låta bli att inte tänka dagens spända läge runt Ukraina.
Åtta år innan den absurda muren uppförs. Människorna kan röra sig tämligen fritt i den delade staden, även om gränsen mellan öst och väst noggrant bevakas. Och det varnas när man är på väg att lämna en zon för en annan. Stalinporträtt överallt i den ryssockuperade zonen.
Exteriörerna i filmen direkt kusliga. Ruiner kvarter efter kvarter efter kvarter, Berlin en spökstad, obegripligt att uppröjning kunde ske. Goebbels ägnade sig åt ruinestetiska svärmerier, ruiner måste åldras med behag, vara vackra att se för framtidens generationer.
Långt från Hitlers dröm om Germania och som föranledde Speer att planera detta megalomaniska, urbana projekt. Under mörkläggning lyste de med ficklampa, Führern och han, på den modell Speer uppfört. Invaggade i ett gemensamt självbedrägeri.
James Mason i en huvudroll i filmen, han spelar the man between som skjuts i ryggen från östsidan, han fångar delningens öde, ger det ett ansikte.
17 juni-upproret 1953 förekommer inte i filmen, när arbetarna reste sig mot den "första arbetar- och bondestaten" på tysk mark. En ironisk Brecht rådde makthavarna att välja ett annat folk om de inte kunde lita på det förhandenvarande.
Upproret kvästes brutalt med våld. Därefter inga yttre uppror, kanske däremot många östtyskar i inre exil bakom den välbevakade muren - den antifastiscistiska skyddsvallen enligt det officiella språkbruket - fram till hösten 1989.
I oktober 1990 återförening, Anschluss som många däremot säger med anspelning på annekteringen av Österrike 1938. Väst införlivade öst, Tyskland var åter ett. Men inte mentalt.
Delningen har stannat kvar - mentalt och i tankefigurer. Dagens tyskar har ärvt den, det talas om wessisar och ossisar och skillnaden mellan dessa.
Berlin återuppbyggdes med gigantiska, närmast övermänskliga insatser efter de allierades krigsförbrytande bombmattor - men det var inte längre samma stad.
Filmen från 1953 är förebådande, också därför mycket sevärd. Se den på Netflix.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar