Det första jag hör, medan jag gnuggar sömnen ur ögonen och slår på transistorn för att lyssna på Klassisk morgon i P1, är om en dödsskjutning i skånska Hörby. Det är Ekot som förmedlar detta. Hörby!
Av alla idylliska platser i detta avlånga land. Förvisso en i raden av många dödsskjutningar i det plågade riket. Det bara fortsätter vad än "statsledningen" försäkrar oss skall ske i "gängknäckande" riktning. Löfvens tomma löften har blivit Magdalena Anderssons.
Jag minns bilresor på 50-talet i PV:n med mina föräldrar, alla platser vi passerade on the road. Sonen i baksätet, som vanligt upptagen med sitt. Men kunde inte undgå att snappa upp vad de två där framme förknippade med de olika platserna.
Polkagrisar med Gränna. Skor med Örebro, Oscaria. Värnamo, Apladalen. Det var rena samhällskunskapslektionen jag serverades.
Och jag minns vissa av städerna som om det vore igår. I ett nostalgins flyktiga skimmer. Men hör jag namnen idag tänker jag genast våld av olika slag och ofta dödsskjutningar som i Hörby.
Det har blivit vardagsmat, normaltillstånd, landet används varnade av röster utomlands som ett avskräckande exempel: "Akta så det inte blir som i Sverige!" Man skäms som svensk.
Man kan emigrera från det land där man är född och sedan längta tillbaka, en hemlängtan har slagit sig ned i hjärtat, kan bli allt svårare med åren.
Man kan ha släktmässiga rötter i ett land, det kan vara länge sedan och man kände knappt till dessa, ändå längtar man till det landet och vill veta mer om sina rötter.
En längtan efter ursprung och tillhörighet, en själens Heimat.
Jag tänker Anders Lundins SVT-serie som jag bara sett bråkdelar av. Entusiastiska, så där som de alltid är och som jag minns studenterna på Harvard Business School, amerikaner med svensk släkt som får uppleva Sverige för allra första gången och blir mycket berörda.
Man kan även längta det som aldrig funnits, det sjunkna Atlantis.
Eller ta ossisarna och ostalgin, i och med försämringen av levnadsförhållandena i de östra delarna efter att Tyskland blivit ett. Längtan efter ett DDR som aldrig fanns.
Och som kanske bara framstår som allt bättre och ljusare ju mer tiden går, minnet gäckar den som vantrivs i sin samtid och blickar tillbaka.
På denna längtan biter inga fakta.
Det fanns ju till och med människor i Ryssland som längtade tillbaka till Stalintiden. Om än terror och förtryck, ändå bättre än det aktuella samhället, eftersom de ville komma ihåg flydda dagar så.
En av mina favoritpoeter, Vilhelm Ekelund, annars känd som svårtillgänglig och kryptisk, skriver så enkelt och vackert och direkt i en dikt om sin längtan till barndomens Skåne. Man läser, blundar och är med honom där.
Jag längtar det land som icke längre finns, det land som togs ifrån mig. En svårhanterlig längtan.
Bild: Partyhallen.se
Hej! Träffsäkert som vanligt, Lasse. Människor längtar. Två huvudgrenar av längtan kan skönjas, längtan till det som varit, till det trygga och det kända. Eller den utopiska längtan efter det perfekta som ännu inte funnits.
SvaraRaderaTyvärr måste jag nog konstatera att all kunskap som tillgängliggjorts för mig tagit död på min längtan. Allt förändras hela tiden genom årtusenden och inget kan återskapas. Och några utopier har vi människor aldrig lyckats skapa heller för den delen. I utvecklingen blir vissa saker mycket bättre medan andra blir mycket sämre. Verkar vara en naturlag. Jag framstår säkert som en tråkig radikalpessimist. Men fakum är att denna oromantiska trista analys hjälper mig att leva i nuet, gräva där jag står och försöka navigera i den ständigt föränderliga omgivningen... /Pedro
Som alltid en betydelsebärande och tankeväckande kommentar från dig, Pedro! Glad och mycket tacksam för den. Utopist är jag icke. Brukar referera till Lars Gustafssons "Bilderna på Solstadens murar" där han gör upp med utopisten Campanella. Visionär? När jag reste runt i landet och talade om medborgarlön brukade jag betona "detta är ingen utopi, det är en vision. Vill man kunde den förverkligas i morgon dag. Radikalpessimist har jag kallats av vännen Lars Ragnar Forssberg. Det är väl det jag är. Om man lägger till en ofta djupt vemodig sådan.
SvaraRaderaViktig skillnad mellan vision och utopi. Bra med visionärer i samhällsdebatten. Jag har nog varit visionär, men när jag upptäckte att vissa visioner som jag anammat kanske inte var så bra blev jag mer försiktig med visionerandet. Dessvärre ligger alltid fatalism och determinism på lur när man blir visionslös, det är en jobbig känsla, känslan att inte kunna påverka något alls - särskilt om man är radikpessimistiskt lagt. När det smyger sig på gäller det att hitta mikrovisioner i vardagen som visar att man kan förändra. Klippa gräset och tvätta bilen funkar bra för mig :) /Pedro
SvaraRaderaBiltvätt gör jag inte med någon större glädje. Tidigare lämnade jag bort, betalade för tjänsten. Fann det värt göra så.
SvaraRadera