Myglare, kompetensstrateger och processledare

Vi skrattade gott åt Jan Myrdal och Rune Hassners Myglaren (1966), denna träffsäkra satir. Att mygla blev ett begrepp som tog sig in i vardagsspråket, landade i var mans mun.

Vi skrattade, ehuru inte lika gott, när universitet i Upsala annonserade efter en universitetsdirektör. Vad var det för tok? En UNIVERSITETSDIREKTÖR! På ett anrikt universitet? Men skrattet fastnade liksom i halsen. 

Det var som om vi, bärare av den klassiska universitetsidén, misstänksamt anade att det rörde sig om ett allvarligt sjukdomstecken. En organisationstumör som när den väl fått fäste skulle komma att metastasera, äta på kärnverksamheten.

Och, jo då, det skulle komma mer av det invasiva slaget. Porten hade öppnats. Inte bara till Alma mater. 

Så småningom hamnade jag på Högskolan i Gävle. Och se där, nu skulle det lekas privatföretag, New Public Management styrande ideologiskt otyg. 

De som förr alltid hetat prefekter, närmast en värnpliktstjänstgöring som ingen eftersträvade, döptes plötsligt om till avdelningschefer. En linjeorganisation installerades, chef staplades på chef, en tungrodd hierarkisk verksamhet sjösattes. Och inte saknades det chefskandidater!

Självstyrande professionella avväpnades och förväntades ställa om sig till lojala medarbetare. Kritiskt tänkande fördömdes. Lönesättningen blev personlig, godtycklig, omotiverat stora individuella löneskillnader inom samma yrkeskategori. 

En kostym föga passande en kunskapsintensiv högskoleorganisation - där den vägledande principen skall vara primus inter pares - hängdes på.

Som ordförande inom SACO måste jag i enlighet med Tutan, den tandlösa medbestämmandelagen, vara med och anställa HR-specialister som arbetade, inte på en personalavdelning utan HR-avdelning, underställda inte en personalchef utan en HR-chef. 

Med ny titulatur kraftigt höjda löner. Allt annat oförändrat. 

Häromdagen noterade jag att högskolan har en processledare på lönelistan. Personen ifråga utbildningsmässigt långt under dem han skall PROCESSLEDA, vad i hela skogen det nu är.

En kompetensstrateg finns hos Region Gävleborg. I länet med landets högsta arbetslöshet. Han har mycket att stå i med andra ord. Vad han mer exakt gör, vad hans "kompetensstrategi" går ut på, det har jag inte en susning om. 

Det framgick inte av god dag yxskaft-intervjun jag tog del av med honom.

Kommunikatörer flockas i ett stort antal på Kommunikationsavdelningen hos Gävle kommun. Vad de mer exakt sysslar med, vad de "kommunicerar", har jag ingen insyn i. 

En tidigare kollega till mig har titeln landsbygdsutvecklare. På Facebook lägger han återkommande ut sköna landskapsvyer som är rena semesterbilderna. Verkar vara ett drömjobb han fixat. Kanske lockar fotona turister, därmed "landsbygdsutveckling"?

Massinvandringen har fött projekttjänster som luktar hitta-på lång väg. Man kan bara imponeras av påhittigheten. 

Skattepengar används, dina och mina. När utvärderas vad de går till? Aldrig? Det bara rullar på. Vad skapas för mervärde av alla dessa anställda med besynnerliga titlar? Det vet varken du eller jag som ofrivilligt pröjsar baletten.

  

Valår, valfläsk serveras i rikliga portioner. "Pensionerna höjs - hur mycket FÅR du?" frågas det i klickjagande blaskor. Som om det vore ett bidrag att tacka nådigt för, inte intjänade pengar man har rätt till.

Och om vi ställer den genomsnittliga pensionen mot vad riksdagspolitikena i gemen kvitterar ut varje månad? Som ett mått på, ja - någonting.

"Jag tror jag får hjärnblödning", som man sa i Sandviken. När tillvaron blev alltför tokig. Myglaren - det var bara början på ett sig utbredande tok. 

Bild: folketsbio.se