Skickar du saltet, kompis?

Jag läser Björn Sahlin och Johan Cullbergs (sympatisk, humanitärt lagd psykoterapeut trots traditionell läkarutbildning i botten) bok om Märta (född Abenius) och Hjalmar Söderberg. Men den särdeles passande titeln En äktenskapskatastrof.

 

Den sistnämnde en av våra främsta stilister (just hans stil berömdes av dåtidens kritiker, medan böckernas innehåll inte mötte samma positiva reaktion), står staty utanför KB i Humlegården. Samtidigt som äkta man och medmänniska i detta fall ryslig och egoistisk. 

Förälskade sig i en kvinna, Maria von Platen, han inte kunde få. Romanen Den allvarsamma leken hämtar inspiration från denna olyckliga kärlek. Många äro vi som läst och förtjusats. Kanske med egen erfarenhet. 

Ty som det bittert heter i den gamla folkvisan: "Det är den tyngsta sorg som solen övergår, att man skall älska den man aldrig nånsin får."

Märta, lidande av svår reumatism, men definitivt inte "sinnessjuk" som den henne förlupne Söderberg och vitrockarna lyckades få henne stämplad som. I syfte att skyffla undan henne till asylen.* 

Sahlin och Cullberg bedömer att hennes handlingar och reaktioner var adekvata, hennes känslor ofta extremt starka - men inte var hon "tokig" eller "imbecill" som det står i papperen.

Äktenskapet knappast ett exempel på en folie à deux, det som familjeterapeuterna brukar uttrycka som att it takes two to tango och som Strindberg gjorde stor, dramatisk teater av. Märta snarare ett oskyldigt offer i detta relationsdrama. 

Det finns de som tillämpar en fasteori över parförhållandens utveckling. Förälskelsens härliga, passionerade fas efterträds av kärlekens mer mogna. Sedan kan det glida över i kamratskap, och behöver inte nödvändigtvis stanna därvid. 

Risk för uppbrott och separation, alldenstund man tröttnat på varann och det smugit sig på rutin och vardagsleda.

Teorin gör anspråk på att vara deskriptiv, men riskerar uppfattas som preskriptiv, man blir kedjad vid ett förutsägande. En dag vid middagsbordet, skämtsamt: "Skickar du saltet, kompis?" 

Den tilltalade för sig själv: "Gulp, är kärleken redan över? Klarar vi av att bara vara kompisar och vänner?" Ännu värre: "Är detta slutet?"

Märta och Hjalmars förhållande genomgick inga faser enligt modellen ovan, ganska snart förföll det till en ren och skär katastrof med "Hjalle", som vännerna kallade honom som pådrivare. Med ett högt pris att betala för Märta. Boken återupprättar henne. 

Samtidigt ger den en skrämmande inblick i nedbrytande människobehandling med hjälp av godtyckliga diagnoser. Något som pågår än idag. 

* Långbro har jag besökt för att föreläsa när en folkhögskola inhysts där. Kändes som något riktigt obehagligt satt kvar i väggarna.