Förbjudet att tänka om Ukraina och Ryssland?

Jag minns när vi satt som klistrade i finrummet hemma i Sandviken framför tv:n för att titta på ishockey och Sovjet var ett av lagen på isen. Det kunde vara landskamp eller VM. 

Och de rödklädda som var heltidsanställda proffs - the red machine - var totalt överlägsna hur mycket vi än hejade på de våra som bjöd tappert motstånd. 

”Bäst för dom att dom vinner”, kommenterade vi beskt det ryska laget. ”Annars väntar väl Sibirien.” Rysskräcken var utbredd. Arbetarklassen hade ingen högre uppfattning om det ”socialistiska paradiset” i öst. Ha det som i Sovjet? Aldrig!

Nu är alla hängivna antiryssar. Invasionen i Ukraina fördöms rakt upp och ner som ett fruktansvärt illdåd från rysk sida. Ingen analys värd namnet presenteras. Ingen som helst belysande bakgrundsförklaring. 

Jo, Stefan Lindgren kämpar på för att nyansera i 8 dagar och Nyhetsbanken. Men jag har inte sett honom sitta som ”expert” i någon tv-soffa. Han räknas inte. Ingen är intresserad av hans försök att förstå varför Ukraina angreps. 

Nota bene, förstå utan att legitimera och intaga partisk position. Det vill säga hålla huvudet kallt. Bibehållen medkänsla för oskyldiga civilas lidanden. Fattas bara annat.

Lindgren är kunnig och insatt till skillnad från diverse "experter" som paraderar på TV-skärmen. Den ena värre än den andra i ett pågående, spekulativt tyckande. Aktörer i ett propagandakrig. 

Vissa kanske utan att fatta det själva. Gör sig till nyttiga idioter, svamlar i nattmössan.

Min bild av hur vänstern genom åren betraktat Sovjetunionen, som det tidigare hette, är att man haft påtagligt svårt med hur man skall värdera det stora landet i öst. Och hur man skall förhålla sig. Man ville ju inte hamna i oheligt sällskap med "antikommunisterna".

Riktigt besvärligt blev det i samband med Afghanistan i slutet på 1970-talet och en bra bit in på 80-talet när en religiöst färgad gerilla med vapen i hand bekämpade inkräktaren Sovjet som höll den sittande regimen under armarna. 

Var inte vänstern antiimperialistisk och för ett nationellt självbestämmande? Borde man då inte solidarisera sig med gerillan?

Men att stödja reaktionära, kvinnofientliga medeltidsmuslimer? Det kändes fel. Lättare med solidariteten med Vietnam, inrymt i en svartvit världsbild. När Vietnam angrep sina grannar blev det genast knepigare. Vietnam imperialistiskt? Vad var det frågan om?

Jag glömmer aldrig ett symposium i universitetsaulan i Uppsala, fullsmockat till sista plats, med de marxistiska ikonerna Harry Magdoff och Paul Sweezy uppe på scenen. De fick frågan om hur de definierade Sovjet. Socialistiskt, eller vad då? Hur beteckna samhällssystemet?

De hade påtagliga svårigheter att svara, försökte slippa undan, märktes att de kände sig obekväma, skruvade på sig.

Jag minns även Jan Myrdal från en sammankomst i ABF-huset i Stockholm, CH Hermansson en av deltagarna, inte långt efter att Sovjetunionen upphört att existera: ”Nu kan jag äntligen säga att jag är kommunist!” 

Underförstått: utan att sammanblandas med repression och förstelnade byråkrater i den privilegierade nomenklaturan i öst. 

Ännu mer underförstått: de var inga kommunister, även om de kallade sig så. 

Nu fördömer alla samstämmigt Rysslands agerande. Putin demoniseras, det undras till och med öppet om statschefen är galen. Sverige skickar krigsmaterial till Ukraina, i strid med gällande lag. Läget trappas upp. Allt längre till förhandlingsbordet och slut på lidandet. 

Tove Lifvendahl i Svenskan och en kvinnlig flåsande ledarskribent jag inte noterade namnet på från DN hejar på i SVT:s morgonstudio, men tycker ”hjälpen” kommer för sent. 

Ingen talar om NATO:s roll i det hela och vad som föregick det ryska angreppet. Alltfler röster hörs för att vi skall gå med i NATO. Har alla slutat att tänka? Är det förbjudet? 

Alltmedan en sådan som krigshetsaren Patrik Oksanen ler förtjust, vädrar upprustning och fälttåg.

Jag mår illa.