På Allégade 15 i Köpenhamn bodde Hjalmar Söderberg (han avled 1941) fram till 1931 tillsammans med sin Emilie Voss (död 1957) efter att skilsmässan från hustrun Märta var klar. Tålmodigt väntade Emilie på sin käresta.
Hjalmar och Märta var gifta 1899-1917. Redan 1906 förklarade Hjalmar att han ville skiljas, inget Märta önskade. Skilsmässan tog sedan många, utdragna och sega år innan den i juridisk mening var klar. Och Hjalmar fri att leva med Emilie.
Psykiatriker, detta egendomligt oantastade och mäktiga skrå, inblandade för att Hjalmar genom att Märta diagnostiserades "obotligt sinnessjuk" skulle bli kvitt henne.
De gav sig inte förrän de fick henne dit de ville, undanskyfflad och tillintetgjord på patientmisshandlande institutioner.
Klart någon skulle kunna hävda att vi inte får se tillbaka med dagens ögon, att det inte skulle kunna ske idag med en mer "förfinad" psykiatri och efter att psykiatrin från och till varit föremål för debatt och kritisk granskning. Men jag är inte så säker.
Minns bokstavsbarnen. Liksom att elchocker och andra personlighetskränkande ingrepp förekommer även i våra dagar. Inte mycket verkar ha hänt sedan Märta Söderbergs tid.
Märta, född Abenius, avled 1931 och begravdes inte i familjegraven utan i ensamgrav på Skogskyrkogården. Gravplats tecknad för 25 år, därefter överlämnad. Hon liksom bara utplånades.
En förskräcklig historia, upprörande läsa om hur Märta behandlades. Inte var Märta "tokig" som männen till varje pris ville få henne till! "Imbecill" hette det också att hon var.
Inte särskilt vackert agerat av Söderberg, för att uttrycka det milt. Själv åsattes han stämpeln "kronisk alkoholist" av en vitrock, utsagan skrevs på latin för att försvåra för den stämplade att notera det. Men det gjorde han förstås. Och hur kunde han ha något att invända?
Under perioder drack Hjalle, vännernas smeknamn, en hela whisky om dagen. Rena Hemingway. Eller Saarikoski. Ändå mycket produktiv.
I mina läsarögon är det böckerna som räknas, inte Söderbergs klandervärda privatliv och diskutabla karaktär. Böckerna står för sig själva. Vilken stilist han var! Vem på svensk botten klår honom? Jag kommer inte på någon.
Han sällade sig till skaran av landsflyktiga svenska författare. Inga dåliga namn, ett elitgäng. Almquist. Strindberg. Ekelund. Om jag inte missminner mig tillhörde väl även Ola Hansson den illustra skaran.
Nå, Hjalle flydde fosterlandet utan att ha lagens långa arm efter sig. Även om han var "förlupen" som det officiellt hette. Han höll sig helt enkelt på avstånd, paniskt rädd att konfronteras med den olyckliga Märta, plågad av den svåraste reumatism.
Tillsammans med sin Emilie bodde han således fram till 1931 på Allégade 15 som närmare bestämt ligger i Frederiksberg i den danska huvudstaden.
Jag är ganska så förtrogen med Köpenhamn efter mycket flanerande där, älskar staden sedan decennier tillbaka, men önskar botanisera mer i den till synes upplevelserika stadsdelen.
Jag har ägnat den för lite tid och uppmärksamhet. Men den drar och lockar, anropar och kallar på mig. Den stadsdel där scengeniet Dirch Passer står staty. Inte långt från Storm P. Museum, väl värt ett besök.
Fascinerad som jag är av fenomenet efteråt, att efteråt uppsöka vissa bestämda platser där vissa bestämda personer bott och lämnat avtryck, kommer jag att så fort tillfälle ges kasta mig ut i Frederiksberg (och leta mig fram till Allégade). Såsom jag gjort i Berlin.
Ja, för den delen även i Köpenhamn när jag sökte upp adresser runt om i stadens centrum där Søren och Marie Krøyer bott. Skrev på en bok om dem. Logi i Vesterbro den gången. Ett dejligt hotell strax bakom hovedbanegården.
Nog vilar väl ett vemod över fenomenet efteråt? Kopplat till tidens oundgängliga flykt. Och som ni vet, allt fortare går den ju äldre man blir. Så lev medan du lever!
Fotnot. Läs gärna Johan Cullberg och Björn Sahlins klargörande Märta och Hjalmar Söderberg. En äktenskapskatastrof (2014).
Bild: Privat. Hjalmar Söderbergs staty utanför KB i Humlegården.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar