Åter incheckad på det mycket trevliga hotellet Chrystal Plaza utmed Birger Jarlsgatan i Stockholm. Beläget i stadskvarter som gjorda att flanera i, understundom infinner sig svag Berlinkänsla. Kanske min återhållna längtan till Europas hjärta som spökar.
Nära från hotellet till Zita Folkets Bio där vi lyssnade till Charlotte von Mahlsdorf, även känd under namnet Lothar, bärande på en dramatisk livshistoria. I samband med att det visades en dokumentär om henne.
Hon växte upp i östra Tyskland under svåra förhållanden, dödade i självförsvar sin plågoande till far. I Berlin trakasserad av nidingar, tog sin tillflykt till Laxå av alla ställen, öppnade ett museum där.
Omöjligt att passera Laxå, som från bilen avger ett sömnigt och föga inbjudande intryck, utan att nämna henne. Eller kanske man skall säga honom? Det märkliga levnadsödet fascinerar.
På Folkets Bio såg vi dokumentären I väntan på Jan Myrdals död. Berörande, gripande. Myrdals trätor med den egendomlige hyresvärden, cigarrökande kommunisten och miljonären Lasse Diding.
Nestorns ensamhet där i Varberg bland alla hans böcker, födelsedagen som firades vid köksbordet enkom med städerskan.
Kanske i filmen Myrdal var så ensam. Den var klippt så att han skulle framstå som just en ensam, gammal man och hans sista dagar på jorden. En from förhoppning från min sida.
Jag brukar alltid framföra ett önskemål om att få bo högt upp på hotell. Så även denna gång. Men till skillnad från senast kunde jag inte från rum 509 urskilja Humlegården mellan husen.
När min samflanerare Hasse och jag passerade Hjalmar Söderberg-statyn utanför Kungliga Biblioteket, Hjalle kortvuxen i snobbiga kläder och med spatserkäpp, lyfte jag på kepsen och bugade mig för en av den svenska litteraturens största.
Jag vet numera att privat, mot första hustrun Märta, var han en riktig skiderik som dansken säger. Det förtar inte hans stilistiska grandiositet som författare. Men det är klart, nog påverkas min syn på honom av att vara förtrogen med hans biografi. Det är oundvikligt.
Hasse och jag övervägde att äta middag nära Stureplan. Men priser och klientel avskräckte. Ännu mer efter att jag läst Cissi Wallins bok, hon hängde ofta på "Spyan" (Spy Bar) och lämnar inside information. Ruskig sådan.
Så det blev tunnelbana (39 riksdaler för en enkelbiljett, hutlöst) upp till det gentrifierade Söderresevatet och ett ställe med humanare priser.
Senare om aftonen, medan mörkret sänkte sig allt djupare över Birger Jarlsgatan, talade vi om döden och om hur den som överlever den andre skall hålla tal vid kistan. Vi har känt varandra i mer än tjugofem år, mina medborgarlönsböcker ledde till att vi fick kontakt.
Åren har runnit iväg. Vi har hunnit bli gamla. Det kastar obevekligt en skugga över våra samtal.
Men dessa alltid lika fria och öppna. Stor spännvidd även vid detta tillfälle: döden, viskonstnären Olle Adolphson (inledningsorden från honom) som vi båda gärna lyssnar till - och så gammelmanskrämporna förstås.
Bild: svenskfilmdatabas.se
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar