Nog finns det goda skäl att känna sig som en radikalpessimist som vännen och ursprungshälsingen Lars Ragnar har betecknat mig. Även om jag hellre säger realist. Samtiden är ju rent förfärlig. I Ukraina tvingas människor fly hals över huvud för sina liv.
Senast i morse fann jag i Berlins morgontidningar att coviden skjutit ordentlig fart i staden igen. Mina planer på en snar resa till Berlin bordlagda, ska jag mjuka upp det genom att skriva "uppskjuten" eller "senarelagd"? Vad göra med min ständiga längtan till Berlin?
Jag är medlem i Svenska kyrkan, det känns viktigt att vara detta i dessa avkristnandets onådstider. Men så ärkebiskopen med sin tolerans mot de intoleranta. Och vad med bemötandet av mot kyrkans kristendomsfientliga ställningstaganden kritiska präster?
Det är sannerligen inte högt i tak. Som gammal organisationsteoretiker kan jag bara konstatera att organisationskulturen är sjuk, och att ledarskap saknas. Ärkebiskopen är ingen herde, nära jag skrev. Snarare en med kräkla försedd vandrande olycka.
Jag försöker på min blogg, i anknytning till en polemisk kommentar från signaturen "Joakim", försvara föreställningen att det krävs en stark samhällsmoral för att inte samhället skall brista. Det måste finnas något större som vi alla försvarar och lever efter.
En uppslutning kring det gemensamma. Jag har ibland efterlyst ett samhälleligt överjag. Det saknas. Normlöshet och vilsenhet sprider sig i denna saknad. Våld, kriminalitet och förgripanden.
Lätt bli mörk till sinnet. Det hävdas från statsmakten och de politiskt korrekta att vi lever i ett "mångkulturellt" Sverige, perspektivet relativiserar. Ingen kultur står över eller är bättre någon annan. Konsekvens: en kvinnoföraktande "kultur" kan inte fördömas.
Den måste bedömas på egna premisser och inte utifrån några andra måttstockar. Herregud! Därför kan på Gefles gator, som jag var inne på häromdagen, förtrycka, muslimska kvinnor ostörda gå runt. Kläderna förtryckets markör.
"Parallellsamhällen" och "utanförskapsområden" har slagit rot. Med egna lagar och regler. Det har skett en normalisering av det som inte borde accepteras och normaliseras. Ingen verkar angelägen att på allvar bryta detta.
De sociologiska klassikerna formulerade ödesfrågan: Hur blir samhället möjligt? Jag kan inte leva i ett Sverige i förlängningen av det nuvarande tillståndet.
Samhällets överlevnad hänger ytterst på den enskilde individens samvete, dennes ansvarstagande. Vad väntar annars?
En av klassikerna, Max Weber (1864-1920), varnade för en kommande polarnatt under trolösheten och ogudaktighetens himmel. Jag fryser redan.
Kan inte låta bli att plocka upp en av trådarna här, nämligen kyrkan som organisation. Visst borde det intressera dig som organisationsteoretiker. Jag minns domprosten här i Luleå som jag hade en del att göra med när jag jobbade i Afghanistankommittén. En liten trind herre med försynt framtoning. Dock var det ständigt larm i spalterna kring honom. Konflikter på arbetsplatsen och klagomål på ledarskapet. Den psykosociala miljön sades vara helt undermålig.
SvaraRaderaSjälv hade jag enbart positiva erfarenheter av mannen. Han ställde nämligen alltid upp. Personligen. Julafton hade han för vana att bjuda uteliggare på middag. Inte i kyrkolokalen, utan i sin bostad.
Har funderat något på vad som var så kontroversiellt. Kanske var det att han tog kallet på så personligt allvar att han räknade med att andra inom kyrkan också skulle göra det. Och då gällde inte några arbetstidsregler eller annat som ska göra arbetet drägligt för en anställd. Bara en misstanke.
Har för mig att Bourdieu skrev lite om arbetsrelationerna inom den katolska kyrkan. Hur förhålla sig till privatekonomin? Vad är det heliga (eller sakraliserade?) arbetet värt? Ekonomiskt alltså?
En mig närstående kvinna har nyss engagerats som kyrkvärd så jag kanske ska fråga mig för lite försiktigt..
Förresten tror jag Bourdieus artikel har titeln "Prästernas skratt"
Mycket intressant, angelägen och hoppingivande kommentar, Mats! Jag har i Gefle träffat flera präster som inte var "som andra", de lät en sådan som jag tala från predikstolen, bara en sådan sak. Roligt höra om din närstående, min mor var kyrkvärd. Verksam ända tills hon inte orkade mer. Jag letar inuti mitt huvud, minnet allt sämre, efter vad Bourdieu skrev om präster, måste fortsätta, det låter ju i högsta grad relevant. Tack.
SvaraRadera