Kanske lika bra att deklarera det från början: den där "mediemannen", främst känd från en av de stora kvällsdrakarna i Stockholm, betraktar jag som ett tidstypiskt, journalistiskt fenomen som jag inget har till övers för. En utan analys okritisk, politiskt korrekt "journalistik".
Det han beskylls för, vad han påstås ha gjort mot en massa kvinnor, vad som är sant och falskt, vet jag dock inget om. Version står mot version, ord mot ord. Ingen sanning bortom dessa partsinlagor så länge inte säkra bevis kan presenteras.
Jag vet inte hur många som läst just Cissi Wallins partsinlaga Allt som var mitt. Dömd är hon för förtal av "mediemannen", domen är överklagad. Hon uppger sig vara mycket besviken på det svenska rättsväsendet. Även om hon frikändes häromdagen i ett tryckfrihetsmål.
Jag tar inte ställning, håller mig uteslutande till boken. Den känns tragisk, jag finner inget bättre ord för att sammanfatta min läsning. Skriven på ett omoget språk, infantilt och pubertalt. Med de ”rätta” modeorden flitigt instuckna. Slangord som markörer och som inkluderar.
En rapp, men ytlig framställning. Liknar ofta en gymnasieuppsats utan handledning och redigering.
Wallin berättar initierat om miljöer på Söder - där man som känd mediemänniska bara "måste" häcka i svindyr bostadsrätt - och runt Spyan, Spy Bar. För mig fullkomligt främmande miljöer. I det senare fallet droger och promiskuitet.
Dimmiga varelser helt utan inre kompass, fientliga mot varandra bakom falska flin och kindpussar, stenhård konkurrens om de "kreddiga" Wallins uttryck, mediejobben. Din uppdragsdöd mitt levebröd.
Wallin sticker inte under stol med att hon inte varit någon duvunge, utan tagit ut svängarna och betett sig gränslöst på alla plan. En "pyscha" skulle min mor, den ordentliga och skötsamma bruksjäntan, ha sagt. Varnat för.
En i lilla, av henne upplevt instängda Uddevalla uppvuxen flicka, impulsiv och vilsen som i storstaden diagnostiseras med ADHD och medicineras.
Tuff på ytan, hårt sminkad i de rätta kläderna och frisyrerna (detaljerat tecknar hon allt detta), men innerst inne riden av osäkerhet och tvivel på sig själv. Hennes språk speglar kluvenheten.
Jag har noterat att hon numera är krönikör med bild by line i Expressen. Hon tycker förstås att hon har lyckats i den stenhårda konkurrensen. Men skriver hon lika illa som i boken finns ingen anledning läsa hennes spalter.
I den den drog- och sexkontaminerade Stockholmsnatten stötte hon ihop med honom, ”mediemannen”, som sedermera sparkades från kvällsdraken (med ett fett vederlag) och hamnade ute i kylan.
I och med att Wallin hängt ut honom var han rökt, som de moderna säger. Ingen arbetsköpare ville sammankopplas med honom. Definitivt inte hans tidigare, den stora draken.
Wallin bländades, star struck, det slutade mycket illa hemma i hans säng. Hon traumatiserades, påverkad än idag. Sår som inte läker, tiden hjälper inte till.
Hennes fall testade dem som stoltserar med att presentera sig som "feminister", använder det som varumärke. Inte många ansåg sig ha råd att stödja henne öppet när det var "skarpt" läge. Karriären hos "kreddiga" arbetsköpare ville de ju inte riskera bränna.
Systerskap och kvinnosolidaritet existerar inte ur det perspektivet. Djungelns lag råder. Wallin vänder alla dessa hon trodde skulle rycka ut till hennes försvar ryggen.
Cissi Wallins bok är ett tidsdokument som fyller mig med stort obehag.
Bild: svenska.yle.fi
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar