Jag lyssnar till en intervju med en kvinna från Ukraina som alldeles nyss kommit till Sverige, på flykt undan ryssarna. Hon är välutbildad, vilket också enligt säkra källor utmärker de flesta som dessa dagar når vårt land. Och hon säger sig vilja börja arbeta så fort som möjligt.
Min salig mor skulle ha kommenterat: "Hon är mån om att göra rätt för sig." Man ligger inte samhället till last. Man försörjer och klarar sig själv. Som ung flicka tjänade min mor egna pengar som servitris. Fortsätta sin skolgång? Inte att tänka på. Fast hon drömde om det.
De som dessa dagar flyr till Sverige från andra sidan havet är till största delen kvinnor och barn. Till skillnad från 2015, när det främst var unga män - "ensamkommande" enligt det officiella, påbjudna språkbruket.
Inte sällan förlängt till "ensamkommande barn", även om de inte var barn som alla kunde se. Därför uttrycket "skäggbarn".
Jag kan inte låta bli att jämföra, med risk för alltför stark generalisering: de från 2015 förefaller varken kunna, vad avser tillräcklig kompetens och utbildning, arbeta. Eller vilja arbeta. Och därmed göra rätt för sig.
Baserat på vittnesmål från dem som i sitt yrke har direktkontakt med dem som kommit från och med 2015. Man kan bo och leva i Sverige i många år utan att arbeta. Och utan att lära sig svenska.
Uppdrag gransknings reportage i SVT frånTjärna Ängar i Borlänge, kallat "Sveriges Mogadishu", var direkt skrämmande. Ett parallellsamhälle har konsoliderat sig, bortom svenska livsformer och sedvänjor, bortom allt vad "integration" heter.
Bortom rättssamhälle och lagar, poliserna maktlösa och uppgivna. Och det tillåts fortsätta. Ett kommunalråd i Borlänge intervjuades i reportaget, hans svar rena natta. Nästan ångestframkallande.
"Ekonomiska migranter" får man inte säga. Inte heller "riktiga" flyktingar. Men vad med FN:s definition av vem som förtjänar att benämnas flykting? Ska inte denna följas i vårt land? Utgör vi ett undantag?
Jag störs av att på stan i Gefle observera barnhustrur. Myndigheterna ingriper icke, struntar i lagen, ser mellan fingrarna. Rädda för rasismstämpeln? Och var håller de som kallar sig "feminister" i Gefle hus? Vad med "syskonskapet"? Blundar kvinnokämparna?
Och jag störs av alla fullvuxna män som sysslolösa hänger i klungor på stan. De lever på dem som arbetar och betalar skatt. Bland de skattebetalande så kallade "fattigpensionärer", många kvinnor, som slitit och släpat hela livet.
Frustrationen borde förstås riktas mot de politiker som tillåter detta pågå, inte är det någon "humanistisk" välgärning. Och inte lär de göra något åt det, Magdalena Andersson och kompani. Vad de än deklarerar.
Hörde hon, förresten, inte föregångaren Löfven bombastiskt utbrista: Gör din plikt, kräv din rätt!
Människor omyndigförklaras, berövas ansvarstagande, bara för att de inte är som vi. Det är ingenting annat än skamligt och ovärdigt.
Men Sverige är väl ett land som nästan har högst arbetslöshet i europa. Det betyder väl att arbetsplatser åt arbetslösa saknas och att ett omhuldat system med tjatig duktighets-moralism fallit (men att man politiskt vägrar erkänna detta eller ersätta det med något)?
SvaraRaderaFrågan är betydligt större. Det handlar om moral. Samhällsmoral. Migranternas moral. Hur hålla samman samhället med olika måttstockar? Det går inte, det brister inifrån.
SvaraRaderaMen om inte gamla moralsammanhållande saker längre existerar & liberala "vänster"politiker inte är ett dugg intresserade av social ingenjörskonst eller förändring så kanske vissa typer av moralbedömning blivit omöjlig.
SvaraRaderaDet är upp till den enskilde individen. Ett samhälle med samvetslösa och amoraliska individer, om man kan föreställa sig ett sådant, är inte längre ett samhälle värt namnet. De sociologiska anfäderna formulerade ödesfrågan: "Hur blir samhället möjligt?" Frågan kanske mer aktuell än någonsin i det "mångkulturella", avkristnade Sverige. Där s k "parallellsamhällen" och "utanförskapssamhällen" slagit rot.
SvaraRadera