Läkarna – gäller även andra vårdande och omhändertagande personalkategorier – förväntas jobba som om de hade med rör eller bilar att göra. Ingen tidsödande empati eller produktivitetsstörande humanism!
Man måste leverera, visa resultat. Så bara att gilla läget.
Även så hos Försäkringskassan. Arbetsförmedlingen. Medieföretagen. Överallt där kvalificerad tjänsteproduktion pågår.
Medarbetare berättar – samtidigt som de ber om att få vara anonyma, rädda för repressalier – förskräckliga historier om hets och slarv, frambeordrade undermåliga insatser att skämmas för.
Gör ett skitjobb och gör det fort, det är det du har betalt för! Inget annat.
En handläggare på Försäkringskassan lägger ned för mycket tid på klienterna, åthutas av närmaste ledningen. En tandläkare, som lugnar patienter med tandläkarskräck, likaså. Han håller ju på med något annat än kärnverksamheten, onödiga kringtjänster.
Leverera är vad som gäller, ett mål i sig.
Enligt en logistisk modell som importerats från den varuproducerande sektorn. Lean production, ett ideologiskt framgångsrikt koncept inom japansk biltillverkning, göra mer med mindre och ständigt krympande resurser.
Fortsatta rationaliseringar, nedskärningar och åtstramningar, kallat översyn och effektivisering. Det gäller att snabbt glömma för vad eller vem man egentligen är till – även om man får höra "kundorientering" till leda.
Leverera – snacka inte!
Överallt pågår samma administrativa, egentligen politiska strävan och attack. Professionernas makt kringskärs, positionen undermineras. Professionella medarbetare, akademiskt välutbildade och självgående, skall förmås tysta sin inre röst, samvetets, professionens.
i stället hörsamma organisationens krav. Professionslojalitet skall ersättas av organisationslojalitet.
Den självgående, med professionellt omdöme utrustade, stöpas om till organisationsmänniska. Alla göras substituerbara. Ingen arbetsgivare vill ha oersättliga medarbetare som man blir beroende av, riskerar att stå och falla med.
Harry Braverman, som 1974 skrev en uppmärksammad bok, Arbete och monopolkapital, om dekvalificering, eller degradering, som arbetsköparens medvetna strategi, räknade inte in white collar workers, enbart blue collars, bland de utsatta.
Men strategin kan utsträckas till att även omfatta de professionella: Dekvalificera för att skapa substituerbarhet. Nyckelpersonerna är chäferna. Nedbrytningen av den professionella identiteten och självförståelsen tar sin tid.
Ingen enkel process. Kan vara svårt att genomskåda vad som pågår, bakom vackert klingande ord som teambuilding och visionsarbete. Den samtida managementdiskursen använder täckord, lindar in och maskerar.
Välkommen till kick-offs och jubelmöten! Nu sluter vi leden och skapar en stark företagskultur byggd på gemensam värdegrund!
Är man inte med, är man mot. Ingen medarbetare – utan en motarbetare. Inget utrymme för kritik eller reflektion, uttryck för de professionellas styrka och egenart.
Dristar man sig till att yttra kritik, räcker med att så tvivel, kan man beskyllas för illojalitet och samarbetssvårigheter.
Organisationen kan inte ha fel, det är Du som har problem med din bristande commitment gentemot densamma. Din attityd.
Glöm yttrandefrihet och annat i den organisatoriska kontexten ovidkommande. Samtida organisationsliv och demokratiska rättigheter har inget med varandra att göra.
Något kollektiv existerar inte, vilket spelar arbetsgivaren i händerna. Man kan splittra och söndra, klassisk härskarteknik. Sätta press på den enskilde som inte fogar sig. Omvänt favorisera kelgrisarna och ja-sägarna.
Konsekvensen blir att man inom samma yrkeskategori återfinner stora löneskillnader. Fast man i princip gör samma sak.
Så den tidigare knäsatta principen lika lön för lika arbete är numera avskaffad. På olika, mer eller mindre subtila sätt, uppmuntras eller kommenderas fram lojalitet.
Från ökad direktkontroll genom chefer, eller indirekt genom klåfingriga styrsystem, till personlig lönesättning, där organisationslojaliteten poängsätts och premieras.
Utomprofessionella kriterier som fysisk närvaro, bidrag till verksamheten och ta ansvar för arbetsklimatet används vid lönesättning.
Deprofessionaliseringen fortskrider. Men knappast de små stegens tyranni, stora steg tas. Och förlorad terräng låter sig inte återtagas.
Är man lagd åt Dr House-hållet, fungerar som bäst enkom när principen frihet under eget ansvar tillämpas, får man det svårt. Hur hantera den skavande situationen, dagligdags klämmas mellan två konflikterande lojalitetsbegrepp?
Det finns professionella – det vet jag från läkarhåll, där jag bedrivit ledarskapsutbildning – som försöker tillgodose både samvetet och organisationen, utbrändhet hotar därmed snart.
Som ensam individ, agerande på egen hand, dukar man under om man prövar att försona de sinsemellan antagonistiska lojaliteterna. Man sprängs inifrån. Men bland läkarna, med en stark professionshistoria, är det skamligt tillstå att man kommer till korta.
Duglig vitrock klarar sig själv.
Och andra professionella? Vad med dem? Man kanske går i inre exil, ler på ytan och jamar med, men försöker inombords, liksom i smyg, behålla sin värdighet och professionella stolthet.
Ökat självförakt som konsekvens, plus att man inte längre är närvarande i organisationen. Precis som de professionella, om de inte sålde sina själar till Stasi och blev Informella Medarbetare, gjorde i det forna DDR.
Bild: Kjell Bergqvist gör Bäckström i serien med samma namn på C More.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar