Vi är inte skit!

Förmodligen hade de inte stämt av med varandra innan de var och en på sitt håll knallade iväg till klassiska bokhandeln Lundeq i lärdomens stad för inköp. 

För när jag disputerade presenterades jag av kolleger på institutionen med minst fem, jag minns inte det exakta antalet, exemplar av en diktsamling av Göran Sonnevi. 

Utkommen samma år, det vill säga 1979. Med den krångliga titeln, inte gjorde semikolona det bättre: SPRÅK; VERKTYG; ELD. 

Jag har hört Sonnevi vid ett tillfälle högläsa sina egna dikter. Trots att han i vanliga fall stammar svårt, reciterade han utan minsta stamning, när rösten väl fått fäste och stabiliserats. En märklig upplevelse, hans känsliga stämma och inlevelseförmåga var starkt berörande.

Jag har inte läst Sonnevi på mycket länge. När jag försökt, för det har jag gjort, har han tyckts mig väl abstrakt. Märk väl, jag har inte avfärdat honom som alltför "svår". Jag läser ju mer än gärna den erkänt "svåre" Vilhelm Ekelund. 

Sonnevi talar inte till mig. Lika lite som, utan andra jämförelser, Ann Jäderlund och hennes osjälvständiga epigoner. En av dem uppvuxen i Sandviken för övrigt. Översymbolisk poesi som tenderar mot svårsmälta stilövningar, den lämnar mig komplett likgiltig.

Jag minns att Gunnar Ekelöf hyllade Nils Ferlin och Emil Grundström som skriver "enkelt" som man kunde få för sig om man inte visste bättre. Finns inget svårare än att skriva rimmat i bunden form, menade Ekelöf. Den store modernisten. 

Hans respekt för de folkliga, älskade och yrkeskunniga poeterna som behärskade sitt konstnärliga hantverk var stor.

Nå, dessa rader från Sonnevi, från samlingen Det måste gå, har jag fritt citerat vid mer än en begravning: Men det finns bara dom här / människorna som / finns här, / slitna, förbrukade. Och det måste gå / För det går ju / inte utan människor

Men inte fortsättningen som väl kan sägas vara underförstådd: Även om de flesta inte fungerar så bra är dom inte skit / Vi är inte skit

Om natten, när jag inte kan sova, kan det hända att jag ligger för mig själv där i mörkret och räknar upp alla som jag förlorat: släktingar såväl som vänner. Det blir snabbt många, samtliga djupt saknade.

Vi är inte skit! Vi måste påminna varandra om det, inte vänta till begravningar.