Ljudböcker blir tydligen allt populärare. Hårt prövade förläggare vädrar morgonluft, snappar jag av en händelse upp i ett kulturprogram i SVT. Förlåt en gammal, konservativ stöt: Läser man verkligen när man lyssnar?
Krävs inte en vaksam, betydelsefriläggande blick? Vad är att läsa? Apropå denna undran: vad är det som är så bra med att läsa? Egentligen. Kan det inte bli för mycket av den varan för att prata företagsekonomiska?
Jag minns utantill Stig Sjödins dikt om arbetaren som slet och släpade för att sonen skulle kunna få studera, gå i skolan, och därigenom slippa Verkets nedbrytande påverkan på kropp och själ.
Sedan kom det välutbildade sonen hem i sällskap med främmande kvinnor som med kalla ögon betraktade den uppoffrande fadern när han stoppade kniven i munnen vid måltiderna.
Att läsa på universitet bär, som dikten vittnade om, på fjärmandets risker. Om man härstammar från ett hem utan akademiska traditioner. Man riskerar bli konstig, hålla sig med krångliga ord utan att man märker det själv. Det är inte att som en läsecirkel på ABF.
Inte läste jag mycket under min uppväxt i samma stad som en gång Stig Sjödin. Musiken och rockbandet drog mer än böckerna. I realskolan, sedan på gymnasiet, gjorde svenskaläraren sitt bästa för att döda läsintresset.
Strindberg avfärdades som "kvinnohatare" och inget mer. Det tog mig många år att återta den störste i vår litteratur.
Jag minns Siddartha i en billig pocketupplaga av Herman Hesse, läste den bakom låst dörr till mitt pojkrum, en sökande varelse var jag utan att veta vad som söktes.
Läsandet började på allvar först i Upsala, jag blev snart en bookaholic. Och snabbläsare. Det var nödvändigt för att hinna läsa i kapp som jag såg det, jag hade försummat min bildning eller vad det nu var för kunskapsluckor som öppnade sig.
Mina studentkamrater slog mig lätt på fingrarna. I mig grodde ett mindervärdeskomplex - och revanschlusta. Jag skulle minsann visa de jävlarna! Inget ädelt motiv för att läsa, men det fungerade.
När jag så småningom recenserade böcker i Gefle Dagblad blev snabbläsandet en tillgång. Men inte var det lustläsning.
Inbromsandets läsande, lustläsandet, infann sig när jag inte längre behövde hinna ifatt. Men inte har det varit många författare som förärats det långsamma läsandet, de kan nästan räknas på ena handens fingrar.
Jag föredrar att läsa på svenska. Jag försökte mig, arma nöt, på italienskan för att kunna läsa Pasolini på hans eget språk. Det blev tvärstopp. Likaså med finskan och Saarikoski. Fullkomligt omöjligt.
På högskolan fick kollegerna en vacker dag för sig att skriva på engelska, utan att använda översättare som tidigare brukligt var i Upsala. De blev sura när jag kategoriserande det knackiga halvengelska.
Jag läser inte på långa vägar lika mycket som förr, tv-serier och filmer stjäl min uppmärksamhet. Kanske borde jag testa ljudböcker. Men har jag tillräckligt tålamod för det? Jag har försökt, men har svårt för det. Snabbläddrandet sitter kvar.
Min bok om Joseph Beuys har blivit ljudbok, lite av narcissistisk onani att höra någon, i detta fall ett proffs vid namn Lars Winclair, läsa ens text. Sådan är jag, bara att bekänna.
Tack för intressanta funderingar. En sak som gör ljudböcker problematiska för mig är inte bara det att vissa passager vid läsning kan snabbläsas med stora tidsvinster, andra passager vill man ju liksom långsamläsa, suga på varje ord, gå tillbaka, läsa igen. Det är svårt med ljudböcker. Sedan är rösten, inläsaren, viktig för mig. Ibland funkar det, ibland inte. Konstigt, men jag tror nästan jag tycker inläsaren är viktigare för en ljudbok än en skådespelare i en film. Bra att du (nej, vi är väl egentligen inte du med varandra bäste Lasse :)) är nöjd med inläsaren av din bok! Gratulerar!
SvaraRaderaTack för dina tankar, alltid stimulerande få ta del av dessa! Ett privilegium. Det var en lång väg fram till e-böckerna, nu kan jag inte tänka mig något annat. Likadant med tidningar. Få se hur det artar sig med ljudböcker. Tack för din gratulation!
SvaraRadera