Åter till gamla Haga!

I morse dags igen. Äntligen! Med hjälp av SVT Play återvänder jag till det Haga som en gång var. En genuin göteborgsstadsdel med själ och karaktär. Innan den gentrifierades. I det ekonomiska oförnuftets era, när pluskan och inget annat styr boendet. 

Varje dag i dumburken en välkammad "expert" från någon bank, eller branschorganisation som med ödesmättad stämma kommenterar "ränteläget". Som vore det en naturlag som härskade. 

Och vi bara har att följsamt anpassa oss, traska patrull under räntekurvan.   

Likadant med "inflationsspöket". Bortom mänsklig påverkan. Som om handlarna, ICAnder, Konrad Onsum och allt vad de heter, inte passade på att sko sig och lät priserna skjuta i höjden! Jojo. 

Och inte svarar vi, förslavade konsumenter, som i Darios Fos pjäs: Vi betalar inte! Vi betalar inte!

Titt som tätt dyker en nationalekonom, före detta kollega till mig, upp i rutan. För att med allvarsam min förse tittarna med en ekonomisk "analys". Borde heta partsinlaga. Han är ju nära knuten till näringslivet, företräder ett särintresse. Inte fasen är han objektiv, glöm det.

Lagt på sig har han. Måhända det goda salongslivets barlast. En kopia av Karlsson på taket, men utan propeller bak. Och mindre hår. Kostymknapparna kämpar för att hålla tillbaka kistan. Påminner om justitieminister Strömmer med sin kroppshydda.

Jag hann uppleva Haga innan det skulle "saneras". Det levande Haga. Med kreativa invånare, konstnärer och andra fritt verkande varelser. Ja, det förstås. En och annan vinddriven hagabo begiven på starkt. Men inte så att det störde.

Gamla Röva. Alla sittningar i glatt och stimulerande sällskap, decennier sedan. Var det inte på Pustervikskällaren som strängnäsgrabben häromdagen möttes av en aggressiv hop propalestinier - "Hamasanhängare" enligt somliga - som högljutt avbröt honom? 

Han har det inte lätt, grabben. Inte någon statsman att skicka till Bryssel, Istanbul eller Tjotahejti. En yrkespolitiker bland andra av samma slag. Helt i avsaknad av karisma och pondus.

Kaffe på termos. Lussekatter och pepparkaka. Tänt ljus (batteridrivet). Högtidsstunden tarvar detta framdukande. Varje år likadant. Jag vet inte hur många gånger jag hört den välbekanta signaturmelodin tona fram. Men det är åtskilliga, ända sedan 80-talet. Jag tröttnar aldrig.

Klappret från hästhovar mot gatstenarna, ekar mellan trähusen. Ljuv musik. Förväntan stiger. 

Och så öppnas dörren till det trivsamma, om än en smula skamfilade, huset på Skolgatan 15. 

Hem till skrothandlarna Albert och Herbert Karlsson. I stallet Herkules. Spelet kan börja! Den pliktfyllde sonen Herbert ligger i som en rem. Fassan är på honom, tjötar och går an. 

Men ingen kan ta miste på värmen och kärleken dem emellan. Så där som jag velat ha det med min fassa. Även utan häst. Det blev inte så.

Nu väntar tjugofyra härliga avsnitt! Innan röda hund slår till på julafton. När Karlssons skall ha "främmat" och dukat fint med dignande julmatsfat. Ajaj, nu avslöjade jag för den som inte sett. Förlåt, jag blir lätt så ivrig.

Cederhök och von Brömssen, det såta paret. Hur mycket av dialogen följer manus, hur mycket är improviserat i stunden? De förefaller så avspända och samspelta. Som vore det på riktigt. Vänta. Det är det, ju. Eller?

Varje första december återser jag och njuter av vad som runt fassan och Hebbe lelle sig utspelar. Ingen julmånad utan far och son Karlsson. Traditionalisten Ekstrand måste få sitt. I en ond tid. Aldrig annars besöker jag numera Haga. 

Susar i Toyotan förbi varje höst, till och från Stenabåten. Storgalen, eller vad norrbaggen heter, har rest skyskrapor. Och så den där "Linken" med lång tunnel. Atmosfären raserad. Mitt Göteborg is no more. I likhet med Haga.

Foto: SVT Play