Skit på dig, Clark!

Håll vad du lovar, skit i vad alla andra tycker och vik dig inte en tum. (Clark Olofsson)

Jag vet inte hur många som längre minns det. Men omstridd och kritiserad blev förvisso Hasselamodellen i Helsinglands djupa skogar. Portalfigur K-A Westerberg (död 2014). 

Nämnas bör även Widar Andersson, numera knuten till socialdemokratiska Folkbladet. Traskar inte patrull i partiet. Lite av en enfant terrible. Det monolitiska, toppstyrda partiet behöver åtminstone några sådana för syns skull. Repressiv tolerans, som Herbert Marcuse sa.

På Hassela tillämpades en uppfostringsmodell som syftade till att omskola ungdomar allvarligt på glid till riktiga svenssons.

Skötsamma och präktiga, som man sa i Sandviken. En, bokstavligt talat, handfast pedagogik, korrigering skulle ske. Återanpassning med hårda bandage. Därav kritiken mot Hasselahemmet. Inget flum. Inget Götblad (saft och bullar).

Sannerligen inte Clark Olofssons ideal, det vill säga bli en medelsvensson. Olofsson var från tidiga år allergisk mot det liv de allra flesta av oss lever. Bortkastat, enligt honom. Inget skoj. Och skoj måste man ha. 

Jag läser hans självbiografi Skit på dig: en rövarhistoria (2023), skriven tillsammans med någon vid namn Leffe Grimwalker (låter som en pseudonym), och undrar vad han egentligen vill med publiceringen av denna.

 
Vad lägger den till det allmänheten redan tror sig veta om Clark Olofsson? Nyanseras bilden av den mytomspunne? Fördjupas den, tillförs nya infallsvinklar? Har han, vad det beträffar, något som helst intresse av det? Tveksamt. 

 
Inget tyder på det, ta bara underrubriken. Utlovar att nu skall ni allt få höra! Säga vad man vill, drar på gör han. Förtjust över sig själv och sina kriminella påhitt. Kallar sig ”kung” och ”geni”. 

Ett liv på offentlighetens scen. Förmedlat via braskande löpsedlar och i spalterna. Ett omkringfarande liv på brottslighetens bana, alltid exponerat och stort uppslaget. Vad han än företagit sig. 

Strålkastarna på. Och han har stormtrivts, det framgår. Betonas gång på gång. The show must go on. 

Olofsson blev en rikskändis, ja även internationellt känd, efterspanad i Danmark och på kontinenten. Märkligt, kunde tyckas, ett dylikt kändisskap. En gangster. 

Inblandad i gisslandramat i Kreditbanken på Norrmalmstorg 1973. Samma år som gamle kungen dog. Kanske Olofssons största ”roll”. Efter gisslantagandet och sympatin från samma gisslan mot bovarna myntades begreppet stockholmssyndromet.

Journalistuppbåd utanför banken. En argsint statsminister Palme i direktsättning i teve. Vägrade att ge Janne Olsson, som initierat kuppen, och Olofsson fri lejd. Med tanke på riksdagsval och möjligheten att bli omvald. 

Olofsson påstår att han varit i underhållningsbranschen, levt i symbios med massmedierna som betalat dyrt för intervjuer. En influerare, innan begreppet uppfanns. 

Varför blev han kriminell? Undrar vän av ordning. Ingen olycklig barndom i Trollhättan, skyll inte på den. Inget socialt arv. Han är noga med att understryka detta. Längtan efter det äventyrliga livet ”bara”. Stålarna, brudarna och festerna, röjet. Gamängens drömliv.

Äventyraren som inte förmått att leva stillsamt och klanderfritt. Ställt till med ”jävelskap” för att det roade honom. Jävelskap som traumatiserat bankanställda och andra som utsatts för honom, ibland tungt beväpnad. 

 
Men ingen ånger att redovisa, nu när han har chansen. Allt förefaller runnit av honom. Samvete? Glöm det. En järnhård tuffing, om han själv får bestämma.

Boken stundtals rappt skriven och medryckande, det ska tillstås. Clyde utan Bonnie. Skulle inte förvåna mig om Olofsson läst Mickey Spillane och hårdkokta deckare.

Men i långa stycken slarvigt skriven. Jag misstänker transkribering, med svordomar på så gott som varje sida. 

Slängig stil, skryt om sexuella erövringar, bland dem Lena Nyman. Anstaltschefer han ”satte på” och som tack hjälpte honom på olika sätt. Vad som är sant eller falskt, omöjligt att bedöma. 

Förmodligen ber de "påsatta" inom kriminalvården, om han talar sant, en bön om att det skall vara preskriberat. När det nu offentliggörs. Vad säger Strömmer?

Han är snacksalig och bra på att fabricera skrönor, påminner om den durkdrivna ”kollegan”Lasse Strömstedt, uppvuxen på Brynäs i Gefle, därvidlag.

Korkade Kling och Klang-poliser, lätta att blåsa enligt Olofsson. Vissa gjorde karriär på att jaga honom, befordrades - applåderade honom. Säger han själv. 

Jag blir fundersam över hans personlighet. Men undviker att stämpla den duperande och manipulerande Olofsson som sociopat eller något annat. 

Om än frestande. Likaså att betrakta honom som neurotiskt bekräftelsesökande. Ett aldrig uppvuxet, vanartigt barn. Se mig, se mig! Vad jag än gör. Är jag inte duktig?

Men för lättköpt. Och ansvarsbefriande. Skulle han anse själv också. Han tar ansvar för allt han gjort. Men inte riktigt övertygande i mina öron. Skrävel, igen.

In his own words. Den bild han vill förmedla till eftervärlden, nu när han har chansen, bortom löpsedlar och tidningsartiklar, att få lämna sin version? Den lägger inget till. Påverkar inte min syn på honom.

Ökar inte min sympati, vilket han heller inte frågar efter. Han är orubblig. Skit på dig. Hans återkommande uppmaning. Noli me tangere.

47 år (!) har han, sammanlagt, suttit bakom lås och bom. Aldrig känt sig fången, påstår han, inte ens i den hermetiskt tillslutna Kumlabunkern. 

Kanske måste han hantera all inlåsning på detta, till synes, nonchalanta vis? Inte ångra någonting. Det var ju, summa summarum, hans liv. Bakom galler eller på flykt. 
Något nytt liv får han inte. Sjuttiofem år gammal.

Skit på dig, Clark!

Foto: Svenska Dagbladet