Den svenska serien Hålla samman i SVT, med Wallanders (Mankells) Ystad i bakgrunden, är måhända inte den vassaste av serier. Men duktiga skådespelare, samtliga mig obekanta förutom två. Lennart Jähkel (Pistvakt, Jägarna) en av de senare.
Även om det blir lite knasigt när han är den ende som inte pratar skånska. En utböling i Skåneland.
Förklaras i serien av att han, av okänd anledning, är nedflyttad från Norrland. Och, jo. Hellre att Jähkel håller sig till sin dialekt (född i Piteå) och inte försöker sig på skånskan. Minns Wollters "småländska" i Raskens. Herregud. Skammens rodnad på mina kinder än idag.
Dialekt och språk viktigt. Jag har svårt för filmer där tyska nazister pratar engelska. Eller något slags förvrängd engelska, så att man förväntas inbilla sig att det är tyska. Varför inte dubba?
Jähkels huvudperson, en sjuttioårig bilverkstadsägare, är på väg in i dimman. Diagnos Alzheimer. Sjukdomstecknen de sedvanliga. Plötsliga aggressiva utfall, förlorad tids- och rumsuppfattning. Läsglasögon i diskmaskinen.
Jag tänker: mardröm. Flera som stått mig nära har vandrat in denna förnedrande dimma från vilken ingen återvändo gives.
En av dem min favoritsvärfar. Den solklart bäste av de två. Vi tyckte mycket om och hade stort utbyte av varann. Men fruktansvärt förlora honom på detta sätt.
Inte har det hjälpt att de drabbade haft intellektuella yrken, så att säga hållit hjärnan i trim. Skötsamma med brännvinet. Ja, inte en av dem. Onödigt nämna vem.
Värsta av allt. Om man själv inte märker vart man är på väg, utan det faller på omgivningen, nära och kära. Åderförkalkad, sa de i Sandviken. (Som barn hörde jag ålderförkalkad.) Ingen i min släkt blev dement. Kanske kräftan hann före.
När jag igår köade i snålvädret för att komma in på Tivoli i Köpenhamn smög sig tankarna ovan, oombedda och otrevliga, på. Jag vill hävda att jag fortfarande är klar i knoppen. Men det är då själva fan, förlåt svordomen, att jag förlorat glädjen i att promenera. Och raskt.
Nu ger jag mig varenda dag, mobilen räknar steg, ut på ren och skär vilja. En envis sate. Med stav. Vad händer den dagen när viljan tryter? Vill inte tänka på det. Den dagen, den sorgen. Som han sa som skulle gifta sig.
Många unga köade tillsammans med gubben Ekstrand utanför ett Tivoli som är omöjligt att överträffa i kategorin juligt. Barnfamiljer. Högljudda och glada. Tjo och tjim, Brynäs tränare Gällstedts uttryck när det är stimmigt på matcherna.
Lyckligt ovetande, vuxna och barn, om vad som väntar runt den ovissa framtidens hörn. Bäst så. Förmörka inte den förväntan som vuxit sig stor.
PS. I rättvisans namn. Det kan ha sina fördelar med "pinnen" som min närstående benämner den. Åtminstone utomlands. I Barcelona särbehandlades jag. Busschaufförer och andra mycket hänsynsfulla och hjälpsamma. Ännu ett skäl skaffa barre i stan. Plugga spanska.
Medan knoppen fixar det. Peppar, peppar. Som kocken sa. Ni hör jag försöker låta lättsam. Jag ger mig inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar