Min lärare Allan i folkskolans klass 4-6 var en mycket god pedagog av den gamla stammen (en sådan som jag vet den svenska grundskolans vältalige försvarare Knut Lindelöf skulle ha uppskattat), samtidigt rena nervknippet.
Minsta lilla oförutsedda händelse rubbade hans med möda upprätthållna sinneslugn. Minsta lilla? Sannerligen inte denna Luciamorgon i Murgårdsskolan i Sandviken långt borta på 50-talet.
Min fjärdeklass stod prydligt uppställd på led två och två för att lussa, sjungandes gå från klassrum till klassrum, vi hade tilldelats hedersuppdraget det året. Levande ljus i händerna på morgontrötta, stort gäspande elever.
Nära, alltför nära stod vi varandra, väntande på avmarsch.
L:s midjelånga hår antändes plötsligt bakifrån. Allan förmådde inte hejda sig. Dunkade tärnans huvud i väggen i syfte att snabbt släcka elden. Hann med det ett par gånger innan en av oss övriga elever ingrep och stoppade det hela.
Hur det gick för stackars L vet jag inte. Och hennes arma skalle.
En nagelbitare. Minnet av salig mor när hon varje 13 december i gryningen lussade i uppgången på Barrsätragatan 48, levande ljus i kronan.
Lång särk med risk att trassla in sig med fötterna, balanserande en överfull bricka med kaffepanna, koppar, hembakta lussekatter och pepparkakor. Huvva. Vilken rysare.
Vad kunde väl inte hänt om olyckan varit framme? Jag bearbetade traumat i ett bidrag till en antologi på Bokförlaget Korpen många år senare. I den texten tar det eld - i mammas hår.
Bisarrt nog: hon antänder själv. Grannarna i uppgången förväntar sig det - och varje år som en tradition. En absurd historia, om jag får säga det själv. Mardrömmen från luciamorgonen i "Murrgårn" långt där borta på 50-talet inspirerade till textens vinkling.
Allans nervositet, hans latenta ontologiska ångest skulle Ronald Laing säga, känner jag igen hos mig själv. Rädslan för att existensen plötsligt skall börja gunga - bortom min kontroll. Det som inte får hända händer, tillvaron rämnar.
Det gör inte livet lätt.
Foto: Luciamorgon från Kalmar Slott. SVT2 231213
Kul story, Lasse! Och intressant att du beskriver läraren som en god pedagog. Kanske spelade hans ångestnivå in här?
SvaraRaderaKommer nämligen omedelbart att tänka på min gamla lärare i tyska.
Oerhört effektiv. Till det bidrog inte minst att klassen var andlöst uppmärksam på hennes genomgångar. Damen såg nämligen så spänd och ängslig ut som om minsta störning kunde ha framkallat ett sammanbrott.
Månne ett ämne för den tillämpade socialpsykologin; hur utnyttja handikapp för att skaffa sig ett övertag?
Nog var det en bra undervisning jag fick! Jag märker det, Mats, på vad som stannat kvar. Kanske främst vad gäller geografikunskaper och svenska språket. Din avslutande reflektion hoppas jag någon tillämpande socialpsykolog tar till sig.
SvaraRadera