Jag önskar att min syster fanns kvar bland oss som, mer eller mindre mot alla odds, fortfarande är det. Det är flera saker jag skulle behöva prata med henne om. Det blev aldrig av. Så där som vi ofta säger. Beklagande. Alltid tycks det bli för sent.
Vi "missar" varandra i livets villervalla. Men "det finns bara de här människorna som finns här", som Göran Sonnevi skrev i en dikt jag ofta citerar. Implicit en uppmaning. Det borde därför aldrig få bli för sent.
Först av allt skulle jag vilja veta när min syster flyttade hemifrån, lämnade den lilla lägenheten på två rum och kök i Sandviken. Efter att sladdbarnet, grabben på sparken ovan, kommit. Jag vet att hon bodde i Upsala, men inte hur länge, satt i kassan på posten i Tunabackar.
Gösta Knutsson kund. Alltid surgubbe. Det får väl anses preskriberat att avslöja det nu? Undrar om hon trivdes i universitetsstaden. Hon hade läshuvud men utbildningen stannade vid realen. Då hade grabben på sparken anlänt.
Kunde detta ha något att göra med att hon inte gick vidare till studenten? Skulle hon svara ärligt, om jag frågade? Kanske inte.
På fotot ovan ser hon faktiskt glad ut över att vara tillsammans med sin lillebror (och Sussi). Jag kanske får nöja mig ned det. Men säger en bild verkligen mer än tusen ord? Den eviga frågan. Jag vill minnas att Evander utgick från den i en av sina böcker, glömt titeln.
Pappa och mamma, båda döda i cancer, svårt nedbrutna och plågade. Min syster insjuknade i samma, överträffade onkologernas dystra prognos med flera år. Men blev allt sämre, föll sönder. Hon, den förr så spänstiga. Pigga och glada. Omtyckt av kunderna. Flickan på sparken.
Jag tyckte alltid att hon var alltför mycket storasyster i vår relation. Även om hon ville väl. Lät mig gärna få veta hur jag borde vara, i stort som smått. Det har alltid gått mig på nerverna, när någon gör så.
Därför alltid avskytt chäfer, notera ä:et. Som inte lämnat mig ifred. Men klart de inte kan jämföras med min syster. Blod är tjockare än vatten.
De sista åren tycker jag att vår relation blev allt bättre. Friare och öppnare. Vi kunde prata med varann, utan spänningar i luften.
Idag tio år sedan hon gick bort. Tio år, jag fattar inte att det har förflutit så lång tid, när jag sitter på ett hotell i Malmö i julmånaden, tyska Weihnachtslieder i datorn, blickar ut över ett fruset Öresund.
Varje gång på kyrkogården i Sandviken står jag en stund i minneslunden där hennes aska spreds. Förnimmer hennes närvaro. I den stilla stunden är vi ordlöst nära varandra. Och nog älskade vi varann, vi på sparken. Skriv upp det!.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar