Två dagar före julafton detta onådens rysliga år. Oväder tagit sig in över staden vid havet. Igår lämnade jag holmen och begav mig, för ovanlighetens skull, ner på stan. I vimlet Brynäs tränare Niklas Gällstedt med fru. Passade på att uttrycka min glädje över att de leder serien.
Och min tro på att han är rätt man som tränare för Brynäs.
Han såg glad ut under lustig vintermössa. Men inflikade: "Vi har litet att skruva på." Dessa uttryck som smittar värre än covid! För ett par säsonger sedan var det enligt samtliga SHL-tränare "goda vanor" som skulle vårdas. Än idag säger spelare att de skall "hjälpa" laget.
Nå, utan att som förr ha kontakter bland spelarna tror jag att Gällstedt är rätt man. Jag har fått för mig att han respekterar Brynäsandan. Det är spelarna som skall och måste göra det. Ingen övertro på coachen. Ta Peter Andersson. Med sin statistik. Borde aldrig fått chansen.
Någon enstaka gång hann jag med att landa på Tempelhof, ankomsthallen ritad av Hitlers kelgris Speer. Innan flygplatsen stängdes. Därefter Tegel som gällde. Under alla år. Trånga, svårframkomliga Tegel. Älskade att landa där. Som att komma hem.
Sedan TXL-bussen, alltid fullsmockad, in till Mitte.
Nuvarande, efter att även Tegel stängts, flygplatsen Berlin Brandenburg, placerad långt österut i forna DDR. En katastrof. Fått mig att tappa lusten flyga till Berlin. För mycket krångel och bök. DDR-mentaliteten övervintrat bland de flygplatsanställda. "Tröghuven" på sandvikiska.
Bussen från Tegel strök förbi fängelset i Plötzensee (även Moabit med Honecker innan han skickades till Chile) där inblandade i 20 juli-attentatet mot Hitler hängdes. I pianotrådar. Jag har besökt rummet där det skedde. Ingenting ändrat. Galgarna kvar. Otäck känsla.
Före avrättning förnedrades de i Folkdomstolen inför en vrålande Roland Freisler. (Bilden nedan.) Berövade livrem och hängslen tvingades männen hålla reda på att byxorna satt uppe.
22 december 1942 avrättades i Plötzensee Libertas och Harro Schulze-Boysen. (Fotot ovan.) Mer eller mindre aktiva inom den motståndsrörelse som ändå existerade i Tredje riket.
Jag skriver, reserverande, mer eller mindre för att trots att jag läst mycket om dem är jag osäker på deras roll. Men till döden dömdes de.
Apropå paret. Jag har lämnat den kategoriska tvärsäkerhet som präglade mig under många år. Det skulle vara antingen - eller, svart eller vitt. Numera laborerar jag således med glidande begrepp som mer eller mindre, eller ett trevande såsom gråzon. (1)
Jag kan sakna min tvärsäkerhet, om sanningen skall fram. Livet var enklare. Men jag var nog odräglig många gånger. Alltid ha rätt. En besserwisser. Dryg, som man sa i Sandviken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar