Tack, Danielsson!

Svenskt par, efter engelsk språkkurs på Linguaphone, i London för första gången. Fram till en bobby: "Excuse us, do You speak English?"

Lektor Danielsson talade skolboksengelska, med ett utpräglat uttal. Doktorsexamen från ett av universiteten, ett krav den gången för ett gymnasielektorat. En utmärkt lärare och pedagog. En välklädd auktoritet i klassrummet. Men även solen har som bekant fläckar. 

Mig gav han stort A på studentuppsatsen i engelska. Men "bara" litet a i ämnet i slutbetyg. Om det var han som betygsatte studentuppsatsen i svenska låter jag vara osagt. Stort A även på denna. Högsta betyg. Men "bara" AB i ämnet svenska som slutbetyg.

Ni som inte hänger med i betygsnomenklaturan, googla. På den tiden bokstavsbetyg som gällde, inget fånigt annat som det sedan blev. Och definitivt ingen "betygsinflation" som i spåren av den privatiserade svenska skolan. Snarare tvärtom.

Jag vet från säker källa den gången att Danielsson hyste ett ont öga gentemot mig för mitt långa hår och min hippieframtoning, men påverkade det betyget? Någon olydig, obstinat elev var jag inte. 

Snarare en uttråkad, skolkande sådan. Föredrog ägna mig åt rockbandet och musiken framför skolan. 

Vad var det som var så bra med min uppsats i svenska? Något måste det ju ha varit. Varför annars inte passa på och sänka den och den långhårige drasuten betygsmässigt?

Jag valde utifrån föreslagna uppsatsämnen ett fritt sådant. Minns att jag skrev om hur jag påverkades framgent av att min pappa insjuknade på våren 1967. Då gick jag i ring två. Googla om ni inte fattar det där med "ring". 

Jag vaknade en natt av att pappa klamrade sig fast i dörrkarmen till sängkammaren. Han stod som förstelnad. Icke kommunicerbar, förvridet ansikte. Otäckt att se. En syn jag aldrig glömmer.

Stroke? Hjärnblödning? Sedan ambulans för att hämta honom. Efter sjukhusvistelse, osäkert hur länge, hemkommen i vitt hår, stödd på en käpp. Plötsligt en gammal man. Knappt fyllda sextiofyra. 

Min pappa, som hade satt en ära i att vara stilig. Fruntimren på Brukets våta dröm. Svart hår. Bländvita tänder. Humphrey Bogarts dubbelgångare.

Nå, jag fortsatte att skriva. Många texter och böcker har det blivit under detta långa liv. Och jag grunnar. Kunde det ha blivit så om jag inte behandlats så orättvist av skolfuxen Danielsson? Tror inte det. Man får aldrig underskatta de förment lägre drivkrafterna för sitt skapande. 

Och jag är långsint som fan. Glömmer aldrig en oförrätt. Känna mig förnärmad utgör en av mina starkaste känslor.

Så, tack, Danielsson och andra i kollegiet på Sandvikens Högre Allmänna Läroverk! Ni gjorde en skriftställare av mig. 

Foto: Läroverket i Sandviken.