Ekstrand vän med nazisympatisör?

Det finns drygt 4 miljoner hushåll i Sverige, och drygt 1,5 miljoner av dem är ensamhushåll. (SCB)

Jag brukar skoja om det, fast det egentligen ingenting är att skoja om, när vi med bilen råkat passera gudsförgätna orter typ Hofors eller Gimo: Mardrömmen måste vara att sitta fast här som arbetslös och frånskild. Plussa på med taskig a-kassa och glin som inte vill träffa en.  

Fokus ligger på situationen, inte primärt på orten. Riktat till hembygdskära gimobor och hoforsare. Om nu sådana rara ärtor finns. Jag kommer som bekant från Sandviken, jag tänker i konkreta banor, i detta fall framkallas rysansvärda bilder. 

Jag har hört talas om män (kanske samma för kvinnor) som fasar inför långhelger, i vetskap om väntande ensamhet. Till butiken med gröna skylten och införskaffa destillerade drycker för att med hjälp av dessa dricka sig igenom helgen. Tragiskt bara förnamnet. 

"Ensamhet lika hälsofarligt som att röka", inhämtar jag på nätet. Nå, rimligt skilja på ofrivillig och frivillig ensamhet. Oberoende av om man bor i Hofors, eller någon annanstans. Helg eller inte, jag trivs utomordentligt med att ha mycket egentid (fånigt ord i och för sig) till förfogande. 

Osystematiskt och fritt fundera, skriva, läsa Hakelius, kika på serier och filmer i datorn. En och annan stavpromenad på holmen. Till ICA- butiken för att handla. Ett välkänt företag, inga namn, jag har inte råd med en stämning, erbjuder färdiglagat krubb till billig penning.

Oavsett vilken rätt som står på paketet smakar det likadant efter tredje förpackningen. 

När jag stötte på begreppet valfrändskaper hos Goethe gick det upp ett ljus. Dem man väljer att relatera sig till behöver ju inte nödvändigtvis vara levande varelser. Kruxet är ju också att många som knallar omkring på två ben knappast kan kallas levande, snarare levande döda. 

Det som Joseph Beuys i sitt utåtriktade konstnärskap varnade för: dö inte redan i livet! Jag skrev en bok om honom. Stora problem inledningsvis, jag kom loss först när det gick upp för mig, en sommardag i Krøyerland, att det var credot i hans konstnärskap. 

Freiburgfilosofen Martin Heidegger tillhör mina "döda" fränder som jag gärna "umgås" med. Istället för att intressera sig för hans existensfilosofi, utstöts det gärna förskräckt från den jag berättar det för: "Men han var ju nazist!" Kanske utan att ens ha läst honom. 

Stig Claesson skrev en rolig bok om sin vänskap med Pär Rådström: Om vänskap funnes. Det är klart det gör! Och, som sagt. Vänskap kan vara det jag har med den peststämplade Heidegger. 

Ingen dålig sådan. Tvärtom mycket givande och berikande. Om än krävande. Här duger det inte att försöka vara konkret. Om man säger så.

Foto: FUF

FOTNOT. Återkommer till Heidegger i nr 1 2024 av tidskriften Förr och Nu.