Inte klokt vad fort tiden går. Tål att upprepas hur många gånger som helst. Men till vilken nytta? Tiden knatar ju på ändå. Obönhörligt. Inte kan jag stanna den. Hur gärna jag än ville.
Häromdagen kontakt med min gamla (sic!) klasskamrat Erik, en sympatisk man, för att informera honom om att en i vår forna klass på Sandvikens Högre Allmänna Läroverk gått bort.
Anders, bosatt i Majorna. Tack vare Facebook fick vi kontakt efter många år, när vi inte hade haft det. Glad för det. Men kontakten blev inte långvarig. Döden klippte av den.
Vi satt i bokstavsordning i klassrummet, osäker om det var så varje lektion. Efternamn som började på B-E längst fram. Syntes därmed mer än tydligt från katedern vem som var frånvarande (hm, skolkade). Jag tillhörde de flitigaste därvidlag.
Annat viktigare än gymnasiet. Existentiella funderingar. Läsa Hermann Hesse. Bandet jag var frontman i. Anders inte långt efter i frånvaroligan, inte vad jag minns åtminstone. Utan att förtala en avliden.
Nå, Erik kunde förtälja att vi var 24 disciplar i klassen. 7 av oss bortgångna. Ingen stabil siffra. Rätt vad det är trillar ju ytterligare någon av pinn. Erik besitter ett klasskort, bad honom skicka en kopia. Av oss sex på översta raden på fotot bara jag kvar i livet. Konstig känsla.
Hur vända till något livsbejakande? Svårt. Dock nödvändigt. Annars lätt fastna i tungsinne. "I unga år hade man inte en tanke på att kunna dö. Nu är vi där." Citerar Erik.
Men inte det som var mitt huvudämne, far som vanligt ut i spretiga associationer. Förlåt. Idag, på dagen, fyrtiofyra (!) år sedan jag disputerade i Upsala på min avhandling Från Konsul Göransson till MBL. En svinkall dag i den julprydda lärdomsstaden, Fyrisån tillfrusen.
Disputationen omgavs av rabalder och bråk. UNT skrev stort uppslaget om den, andra, såsom Scherman på Rapport hängde på, jag skrev själv om den i SvD (av alla organ), fackförbundspressen ryckte ut och fördömde allt vad den kunde, självaste LO-Nilsson högg.
Folk från hela landet hörde av sig med snigelbrev (inga datorer på den tiden) och telefonsamtal. Samtliga uppmuntrande, bekräftade min verklighetsbild, kritiken av LO. En och annan fanatisk Palmehatare. In till Lundeq rasade dagligen beställningar på avhandlingen.
Tjo och tjim, som Brynästränaren Gällstedt säger. Inte bara roligt. Kändes som om jag stod ensam i synpunktsvinden. Blev för mycket.
Så här i efterhand kan jag, i sanningens namn, känna viss tveksamhet inför avhandlingen. Klart står hursomhelst att den utgick ifrån och stödde sig på verkligheten (verifikationskriteriet på vetenskapsspråk). Arkivstudier och intervjuer med lokala fackliga företrädare.
Solid i den meningen. Enkelt språk, avakademiserat. Skulle kunna läsas av vanligt folk, det var tanken. Godkändes, även om betygsnämnden inte var rörande enig.
Nu sitter jag här, fyrtiofyra år senare, denna milda vinterdag på Alderholmen i Gefle medan kajorna snaskar på Bocken inne i stan, kan titulera mig docent i företagsekonomi. Grabben från Bruket, uppvuxen i ett hem utan akademiska traditioner.
Och tiden. Ja, den bara går. Håhåjaja.
Bild: Från klassfotot Erik hade vänligheten skicka mig. Så där ser jag inte ut idag. Time is not on my side, eller hur Stones uttryckte det.
FOTNOT. Som kuriosa kan nämnas att min närstående hörde talas om avhandlingen långt innan vi lärde känna varandra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar