Ut och skotta, Ekstrand!

Johan Hakelius Döda vita män (e-bok 2014) tog mig med storm. Sträckläste så fort jag hann - i mobilen. Vilka "galningar"! Utbrister detta med den största förtjusning. Den ene värre än den andre. Fulla av hyss och upptåg. "Omöjliga", skulle min mor ha sagt. Skakat på huvudet.

När jag hyllande och utan reservationer skrivit om boken, tipsade mig en före detta kollega om att Hakelius även begått Ladies (e-bok 2014) om "galningar" med kvinnliga förtecken.

Börjar läsa om damerna tidig juldagsmorgon, fortfarande kvar i sköna slafen, undviker vrida på persiennerna för att titta ut, misstänker prognosen stämmer, ymnig snö faller, vilket innebär att jag måste bege mig ut, medan svetten lackar, ryggen protesterar, skotta framför garageporten. 

För vad ska grannarna med korpgluggarna påkopplade annars säga? Om endast infarten till vårt garage förblir oskottad! Ujujuj. 

Inga "galningar" mina grannar, skötsamma svenskar på andra sidan pensionsgränsen (innan den höjdes). Medelklass med pengar i plånboken. Jag brukar omnämna holmen där huset ligger som "rullväskornas holme". 

Vanligt att holmens infödingar reser utomlands, som man sa förr. Inga fattigpensionärer direkt i bostadsrättsföreningen. 

Jag är uppvuxen med en retoriskt skruvad, till fostran syftande, undran hängande i luften: vad ska folk säga? Brukssamhället var ett mynt med två sidor. På den ena trygghet och gemenskap. På den andra konformitet och vetskapen om att man sticker inte ut ostraffat.

Jag är inte förvånad över att jag tidigt fastnade för Michel Foucault och hans resonemang om vad som utmärker disciplineringen som fenomen, särskilt självdisciplinering. I Nietzsches fotspår: själen är kroppens fängelse. I själen stoppas alla utbrytningsförsök.

Vi är våra egna väktare, våra värsta fiender. Och därmed faller min fundering sedan tidiga år om varför i hela friden människor plikttroget beger sig varje dag till existentiellt nedbrytande arbeten. Eller stannar i stelnade förhållanden. Slösar bort sina enda liv. 

Foucault stack ut på plats i staden vid Fyrisån. Tilläts inte lägga fram sin avhandling om vansinnets historia. Enligt diskursväktarna såg det inte ut som en avhandling. Så han tog till Paris. Till skillnad från de flesta av oss andra, "icke galna", vågade fransosen bryta upp. 

Upsala, "lärdomens stad", tilläts inte bli själens fängelse.

Foto: AlltOmBostad