Jag har alltid känt mig starkt befryndad med John Winston Lennon. Han föddes i vågens stjärntecken liksom jag. Samma höstmånad, oktober. Jag den tredje, han den nionde. Han skulle fyllt 83 i år. Sällat sig åldersmässigt till gubbarna och kompisarna i Stones.
Han drömde och skrev vackert om en stillsam ålderdom tillsammans med sin älskade Yoko. Det blev inte så. En galning med skjutvapen i handen kom emellan. The dream was over.
Jag har läst mycket om Liverpools store son. Bland annat tagit del av första hustrun Cynthias (död 2015) porträtt i John (2005). Förstärkte känslan av likhet mellan oss.
Oberäknelig lynnighet och tvära kast i humöret, som även andra än Cynthia tvingades smaka på, utmärker också mig. Påfrestande och osäkerhetsskapande för omgivningen.
Otåligheten i komponerandet. Inget gnetande i all evighet. En det kreativa ögonblickets lyhörde utvinnare. Fort skulle det gå.
Bara kommer, kan inte kommenderas fram. Mer om denna våghalsiga (?) arbetsmetod i min senaste bok Infall (2023).
Jag tycker illa om att parhästen Paul McCartney postumt flitigt uttalar sig om John och samarbetet dem emellan. Hans och ingen annans version, naturligtvis inte sanningen om hur det i själva verket var. Vad skall vi tro?
Denne Pålle som jag brukar kalla Mega-Gessle (utan Halmstadsgrabbens ljusa, barnsliga pipa som framkallar creeps). En låtsnickrare, nästan hysteriskt produktiv.
Glad musikant med rätt att inte sålla bland melodierna, när Lennon var seriös konstnär med musiken som uttrycksmedel.
Lennon framhöll och lyfte fram The White Album (1968) eftersom Paul enligt honom på denna skiva spelade (!) en mindre dominant roll än annars. Paul mer grupporienterad än särlingen och individualisten John.
Det vita albumet producerades med för lite av den sammansvetsande varan enligt samme, åt det sociala hållet lagde, Paul.
En dominant herre denne sir McCartney. Bakom charmigt, inte längre lika mycket på ålderns da´r, pojkfejs.
Ingen i Beatles, förutom kompositören Macca, tyckte om den usla låten Maxwell´s Silver Hammer. Men spelas in skulle den, kosta vad det kosta ville. Krävdes ruskigt många tagningar. Varför satte inte de andra ned foten?
Jag har lärt av själsbrodern och astrologen Hasse att stjärntecknen spelar en avgörande roll. Kan det varit så att vågen John mötte oxen Paul? Luft kolliderade med jord. Nä, stämmer inte, inser jag efter att ha googlat. Paul tvilling. Så tecknen kompatibla.
Kanske i självuppfattningen det gnisslade alltmer. Inte svårare än så. Den geniale konstnären mötte den trallande spelmannen. "I don´t believe in Beatles, I believe in me. Yoko and me. And that´s reality."
Från sista skivan Double Fantasy, released i november 1980. Månaden efter, 8 december 1980, sköts John ihjäl utanför Dakotahuset i New York. The dream was over.
Bild: Wikipedia
FOTNOT. Tidigare publicerat denna text, nu varit på den med lätt hand.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar