Spjuvern Snoddas

 

Jag tyckte som barn mycket om att vistas i Gästrike-Hammarby hos min systers svärföräldrar. Brynolf jobbade på fabriken. Gick "kontinuerligt". I mina öron lät det som att han aldrig var ledig. Det som var så bra med dem, och som jag uppskattade, var att de lät mig vara i fred. 

Redan som barn var jag en ensamvarg, föredrog att gå och skrota för mig själv, fantisera och dagdrömma. Och de förstod, höll inte på med mig, skulle sysselsätta mig. Kloka vuxna.

Irma kunde oroligt, men försiktigt, fråga ibland om jag inte hade det "långsamt". Minns inte vad jag svarade. Men borde ha sagt: "Tvärtom! Jag kunde inte ha det bättre."

Brynolf lärde  mig att cykla. Han höll till en början i baksmällan. Efter en stund ropade Lasse kaxigt över axeln: "Du kan släppa nu, Brynolf!" Han en bit bakom det en smula vinglande ekipaget: "Det har jag redan gjort!"

Sedan vankades långa cykelturer runt Ältebosjön. Smörgåsar och kaffe. Trocadero och hembakt mjuk pepparkaka till gossen. Allt  var idyll. Lugn och ro. En förlorad värld. Den skimrar. Gammelmannasinnet fylls med vemod.

Men, förlåt. Jag hamnade på avvägar med cykeln. Vad jag egentligen ville berätta var att jag en gång hörde "Snoddas" sjunga i Parken i Hammarby. I samma park där företaget, hette det månne Kopparfors, brukade bjuda på kaffe med dopp om midsommaraftonen. 

Många ville höra den från Hylands hörna kände Snoddas, trängdes och knuffades och gick an som den värsta buffelhjord. Långt från scenen stod vi. Kunde knappt urskilja honom. 

Kanske fann jag honom litet töntig. Ingen Rock-Ragge direkt. Vad jag inte visste var att han hade varit en eminent bandyspelare. Och så var han en spjuver av guds nåde. En gång inkallad till tinget i Bollnäs, anklagad för att ha tjuvfiskat lax. 

Förklarades utan vidare skyldig, dömdes till böter. Domaren: "Har ni något att tillägga?" Snoddas: "Kan jag betala med lax?" 

En sådan måste man ju bara älska. Ingen dussinvarelse. Idag hans födelsedag: 30 december 1926. Han blev inte gammal. Blott 55. 

"Jag var ung en gång för längese'n en flottare med färg", sjöng Snoddas. När jag blivit lite större klämde jag och grabbarna i med: "Jag var full en gång och kröp på knäna hem." Kunde lägga till: "I sällskap med en skär elefant."  Jag tror inte spjuvern Snoddas skulle tagit illa upp.