Jag är kluven när det gäller den brittiska komikern Ricky Gervais. Har försökt att på rekommendation se tv-serier med honom. Glömt titlar, tror det var The Office. Avbrutit tittandet. Inget utbyte. Kanske saknar jag koden. Vilken den nu är.
Men i After Life fångade han mig. I det gripande gestaltandet av en änkling i sin bottenlösa ensamhet med en trofast schäferhund som enda sällskap. Och ett urtrist, för att inte säga meningslöst, jobb på en lokalblaska. Tror det var ett gratisutdelat reklamblad till och med.
Änklingen inlåst i sin sorg. Det är som med änkan från "glada" Hudik i Stig Claessons En vandring i solen. Hon har sörjande gråtit så mycket att hon har slut på tårar.
Psykoanalytikern Julia Kristeva förordar att man måste "släppa" den döda och våga gå in i sorgen. Men hur orkar man med detta, "sorgearbetet"? Lättare sagt än gjort.
För som det lyder i Visa från Utanmyra: "Det är den största sorg, som jorden månde bära / Att man skall mista bort sin allra hjärtans kära."
Omöjligt att inte få de skakande bilderna från Gaza på näthinnan.
I Sandviken "gick man bort" och så var det inget mer med det. Som om man stämplade ut från fabrikslivet den allra sista gången. Sedan återstod bara för de efterlevande att beställa den obligatoriska smörgåstårtan till begravningskaffet. Skrivet med svärta, utan ironi.
Igår på Netflix Gervais i ståuppen Armageddon. Den knubbige, skämtar själv om trivselvikten, håller oavbrutet låda i över en timme, ingen synlig fusklapp. Inför en överentusiastisk publik som skrattar som om det vore förinspelat.
Gervais går ut hårt. Allt som har med "woke" att göra skall slaktas. Deklarerar Gervais i inledningen till enmansshowen.
Och slaktar gör han, den ena heliga kon efter den andra. Men det mynnar ändå ut i sympati för de korrekta hållningarna i samtiden. Jag tänker genast vår egen Schyffert, knappast Ekstrands idol om man säger så. Stanna innanför ramarna! Roa, men oroa inte.
Jag tror att jag har svårt för Gervais för att han är så grov, ful i munnen. Strösslar med "cunt". Skrattar åt sig själv. Men inte på samma smittande sätt som Hasse Alfredson i Lindeman-monologerna.
Grannarna har flera gånger försökt att dra med mig på ståupp i Gefle. Nej, tack. Standardsvar: "Ointressanta underlivsskämt. Tacka vet jag Lenny Bruce!" Honom har de aldrig hört talas om. Nog kunde jänkaren också vara ful i munnen. Men det tycktes motiverat.
Det finns mer av Gervais på Netflix. Jag avstår. Hellre Lindeman på slak lina med sina halsbrytande associationer. Och sidekicken Tage Danielsson som ofta, han också, har svårt att hålla sig för skratt.
Sent om aftonen, när jag som vanligt inte kan sova, letar jag fram Lindeman i mobilen. Skrattar gott och ljudligt under täcket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar