Människan leker bara när hon i ordets fullaste bemärkelse är människa (Friedrich Schiller)
Jag kan vara så fördomsfull att jag nästan, men bara nästan, skäms för mig själv. Ett närliggande exempel: lnte trodde jag att jag skulle bli så förtjust i Johan Hakelius bok Döda vita män (2014, första utgivning 2009).
Titeln uppfattar jag som dubbeltydig, på en och samma gång deskriptiv och imperativ. Kanske sammanfaller de båda. Vad jag minns så har jag inte läst en enda recension av boken. Vad säger feministerna i tyckarkåren? Det luktar ju "manschauvinism" lång väg. Därav imperativet.
Hakelius bild-by-line i olika publicistiska sammanhang har avskräckt mig från att läsa honom. Han har sett så märkvärdig och jollig ut. Ut- eller uppklädd till snofsig gentleman i tweed. Men nu fattar jag att han är anglofil, därav dressen. The old chap is real. Sympati!
Förtjusningen i England och brittiska tv-serier som I vår herres hage delar jag. För min del kunde de gott pågå i evighet, rulla på år efter år, som Hem till gården. Men vad gäller brittiska författare har jag svårt en sådan som Evelyn Waugh på Hakelius topplista.
Ja, sådan är jag, fördömande på lösan grund. Jag som brukar tjata om att man ska vara intellektuellt anständig, väga för och mot, reflektera. Hycklaren LEK i ett nötskal?
Nå, hold da kæft, mand. Som dansken säger så fort han hinner. Och det är ofta.
Häromdagen i sardinburken från Stockholm - signalfel och förseningar, inställda tåg och annat SJ-elände som alltid numera - lyckades jag lura fram Hakelius bok i mobilen. Inte fixat det tidigare, av okänd anledning.
Och fastnade. Plötsligt ropades det knastrande ut i högtalarna "nästa Gefle, om några minuter Gääävle". Men det var ju Arlanda och Tierp bara nyssens? Mitt i mitt febrila läsande. Inte ens lyft blicken från skärmen.
Boken berättar, utomordentligt välskriven, om aparta, excentriska personlighetstyper som jag bara älskar. Låt mig sammanfattande, fast de är så olika sinsemellan, kalla dem omöjliga. Det är vad de har gemensamt. Låter det diffust? Äh.
Sådana där hundraprocentiga stjärnor som man inte kan ha i möblerade rum. Fyllbultar. Bråkstakar. Utrymmesknipare. Solipsister. Ovillkorliga, kompromisslösa. Kinski. Gunnar Ekelöf. Anderz Harning. Den sistnämnde the one and only.
Men glöm inte att mannen från Stocka by the sea var en gudabenådad stilist, jag tänker icke minst på de tidiga böckerna i författarskapet. Får jag lägga till en kvinna i gubbgänget? Annette Kullenberg. Sprakande, färgstark.
Männen i Hakelius bok är engelsmän, tillhörande förgångna sekel. Jag roas, så in i baljan, av att läsa om vilda eskapader och fantasifulla påhitt. Hur fann han dessa utstickande individer? Existensens sjövilda pirater - bortom alla gränser.
Och vad berättar det om Hakelius själv? Allt, kanske. Jag stannar där.
Fy sjutton vad världen skulle vara tråkig utan dessa omöjliga! De som leker och är människor. Enligt Schillers definition på 1700-talet.
Apropå det, eller ingenting. Häromdagen stötte jag på ICA ihop med min sista (praise the lord!) avdelningschef (i och med NPM döpte de ju om prefekterna till chefer). Inte sett röken av mannen sedan mitt uttåg för snart sju år sedan. I januari nästa år.
Definitivt ingen forskartyp. Som en vän av akademisk ordning helt rimligt tycker alla måste vara för att platsa i en förment akademisk organisation. Annars rena undervisningsanstalten. Under devisen pedagogik är mackt.
Han hejade knappt hörbart ur mungipan. Snabbt pep han iväg på sina 38:or. Jag besvarade förstås inte hälsningen. Men han slapp den obehagliga konfrontation jag tror att han befarade när han rusade som fram skadeskjuten iller mellan gondolerna. Och försvann ur sikte.
Kroppsspråket signalerade konfrontationsrisk. Jag lät fegisen löpa. Inte är jag omöjlig. Fast det tyckte han nog när vi kamperade ihop under samma institutionstak. Och han yrade, insnöat och förvirrat, om "marknad" och "kunder". Som om vi krängde varor.
Om jag saknar anställningstiden och en dylik chäf? Sure.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar