Drömmen om Malmö

Förr alltid mytomspunna Savoy nära Centralstationen som gällde, där gänget som spelade in Kvarteret Korpen (1963) varje afton spisade middag. Keve Hjelm beställde, till de övrigas oförställda förundran, alltid in detsamma: lax och potatis. 

Tommy Berggren avslöjar detta i sina memoarer: Tommy (2017). Har göteborgssonen, förresten, någonsin varit bättre än i den filmen? I sällsamt samspel med Keve och Emy Storm. Widerbergs arbetarklasskildring så solidariskt ömsint. 

Men Savoy är nu logihistoria i vårt fall, liksom Mayfair och Teaterhotellet. Ut mot havet! Sundet. Hissa själens segel! Förlåt ett patetiskt utfall. Min läggning. 

Jag ber alltid om samma rum på Park Inn i Västra hamnen. Avslöjar inte rumsnummer, fattas bara. Från fönstret i fjärran välver sig bron över till Köpenhamn. Jag minns med saknad, hur kunna låta bli, andra halvan av 70-talet och början på 80-talet. 

Passerade Köpenhamn på väg till fackföreningsforskaren och medborgarlönsförespråkaren, Danmarks och en av Europas främsta, Erik Christensen i Aalborg. Tåg och färja. 

En lång, skakig resa med start i lärdomens stad, ibland om kalla vintern. Men värt upplevelsen att färdas långsamt, eftertanken befrämjande. En och annan fag (som Onslow i Skenet bedrar kallar sina ciggisar) och burköl att underhålla eftertänksamheten med. 

En gång stannade jag till, sov ihopknölad över i barnkammarsäng ute i Ballerup. Arbetarrörelseforskaren Helge Tetzschner bodde där, knuten till Handelshøjskolen. I anglifieringens språkförvanskande kolonisationstid omdöpt till Copenhagen Business School. 

Ända sedan sextiotalet, efter att jag med pappa och svåger begått jungfruturen med färja över till Köpenhamn (gubbarna införskaffade starkt Kirsebærvin, hörde till, glada i hatten blev de, röd pølse till gossen), har staden betytt något alldeles särskilt för mig. 

Besökt den ett antal gånger, förr skrutit om att jag hittar så bra. Som i min egen ficka. 

Inte längre. Lokalsinnet inte detsamma. Och jag har ställt om från kraftfulla promenader till stapplande stavgång med paus. Danmarksfararen har åldrats, Gammeln flyttat in. 

Tivoli, finns inget bättre för att framkalla den rätta julkänslan! 

Dirch Passer dog mitt under en föreställning där. Det missförstådda geniet i den meningen att han aldrig kunde ta sig ur den förväntade komikerrollen. Skrattades bara han visade sig. Även i Steinbecks Möss och människor. Ett försök att göra något annat. Föll platt till marken.

I Frederiksberg står han staty, upptäckte vi häromåret. På väg till Storm P:s museum. 

I Köpenhamn föddes Kim Larsen. Rockpoet av klass. Kan inte undgå att tänka Liverpools John Lennon. Fallenheten för genren, vad den kräver av sin utövare. Van the man Morrison kunde nämnas i samma skara.

Flygande holländaren Cornelis slog sig ned i den rödvita byn, oklar över hur länge. Och Thåström, egen i en positiv bemärkelse den grabben, som hyllade staden med musik jag aldrig tröttnar att lyssna på. Sønder Boulevard.

Han sjunger om Vesterbro, även min favoritstadsdel i den danska huvudstaden: "Som att hitta hem." 

Jag förstår hemkänslan. Där du älskar att hålla till, där är du hemma. På den plats du lägger ditt hjärta. Heimat, såtillvida, är något du förvärvar.

Tillbaka dessa decemberdagar, jag vet inte för vilken gång i ordningen, i skånemetropolen. Vitpudrad slätt föregick inträdet. I Skåne? Vad skulle Ola Hansson ha tyckt? Slättens besjungare. 

Jag säger som man brukar säga om Berlin, travesterande: Man föds inte till malmöbo, man blir det. 

Jag ville slå mig ned här sista åren av mitt liv. Jag vet till och med exakt i vilket kvarter, snosat upp det genom exkursioner. Nära Moderna Museet. 

Så länge drömmen om Malmö finns, så finns jag. Jag blundar och ser framför mig en inte lika rastlös Ekstrand som nu, strosande omkring på gatorna. En lycklig man. 

Och det där med de kriminellas hemsökta Malmö som man inte kan bo i? Ja, inte är det mitt.