Jag har avslutat en, texten lyftande, rikt illustrerad antologi om inspärrningens arkeologi. (A Myers, G Moshenka, redaktörer.: Archaeologies of Internment, 2011.) Synnerligen intressant. Många talande exempel med stor spännvidd: från Auschwitz-Birkenau till Nordirland.
Aktuella exempel kunde vara den för omänsklig bombning utsatta Gazaremsan, ”världens största utomhusfängelse”. Eller de ”förvar” för inhysning av asylsökande efter avslag på ansökan som diskuteras från politikerhåll.
I slutkapitlet väcks frågan om hur forskaren påverkas av att närmare studera internering syftande till vittgående social kontroll och övervakning.
Jag skulle vilja omformulera den: varför valdes just detta ämne? Det var väl ingen slump? Fanns personliga motiv med i valet?
Eller skall vi med disciplineringsteoretikern Michel Foucault, mannen bakom Surveiller et Punir (på svenska Övervakning och straff: fängelsets födelse, 1975), helt sonika konstatera: "Makten vill veta.” Varför annars statsfinansierad forskning?
När jag på den samhällsvetenskapliga
Ett statligt forskningsråd försåg mig och en kollega med en påse pengar i syfte att studera den moderna sjukvårdens organisatoriska utveckling.
Eftersom jag är fascinerad av behandlande institutioner ägnade jag mig gärna åt detta. Men förstås ur ett kritiskt perspektiv. Ingen legitimerande forskning, hellre bita den hand som föder dig!
Inspirerad var jag av institutionskritiker som Ivan Illich, författare till den uppmärksammade Den farliga sjukvården (The medical nemesis: The expropriation of health, på svenska 1975), och andra författare problematiserande hälso- och sjukvården som samhällsfenomen.
Jag fick en stimulerande kontakt med likasinnade, radikala läkarstuderande i Upsala som startat tidskriften Motpol.
När jag beviljades pengar av samma statliga forskningsråd för en studie av fackföreningsrörelsens verksamhets- och organisationsutveckling på lokal nivå, kändes det som att inhösta en V65:a och att få landa på min mammas arbetarrörelsegata.
Möjlighet att flera år på heltid, förutom att lämna och hämta döttrar på dagis, borra mig ned i vad som hände egentligen med den svenska fackföreningsrörelsen!
Utan att behöva bekymra mig om försörjningen. Inte ta tröttande och mentalt påfrestande nattvak på Ulleråkers mentalsjukhus (total institution, socialpsykologen Erving Goffmans uttryck) för att dryga ut hushållskassan.
Varför blev det som det blev? Av kamporganisationen en pamporganisation, för att låta som en illröd ärrare med förräderitänkandet som förklaringsmodell. Ett tänkande jag inte delar. Så enkelt är det inte.
Hur förstå och förklara ett förlopp som sträcker sig över en vida utsträckt tidsrymd? Med start på 1800-talet i och med bildandet av de första fackföreningarna i Sverige.
Först ut typograferna 1846, nog snarast en intresseorganisation. Däremot Stockholms Snickeriarbetarförening från 1880 var en regelrätt fackförening. Metalls avdelning 156, i min uppväxtort Sandviken, måste vänta till 1906 innan den konstituerades.
Efter hårt motstånd från verksledningen med den allsmäktige konsul Göransson i spetsen. Vid det konstituerande mötet på Valhalla fanns representanter från samma ledning närvarande.
Inte tusan kunde jag, med min bakgrund och politiska övertygelse, leva upp till forskarsamhällets ideal om att vara neutral och värderingsfri.
Helt omöjligt!
Inte kunde jag dölja hur jag menade att det borde eller kunde vara. Utifrån den klassiska slogan the union makes us strong. Samt Marx och Engels idé om facket som en skola i socialism.
Och jag ville att mina insamlade data skulle kunna användas. Jag ville skriva för vanliga fackmedlemmar. Politiskt viktigt.
Ingen utestängande text, den skulle kunna läsas utanför universitetet. Och det gjorde jag, skrev enkelt. Dessutom kunde jag inte skriva akademiskt tillkrånglat för de närmast sörjande eller invigda. Jag hade inte tillägnat mig fikonspråket.
Jag var inte primärt intresserad av att göra någon akademisk karriär, erövra en flott titel att flyta omkring med i den intriganta ankdammen.
Ett herrans liv blev det på LO-förbunden, mina teser uppfattades som djupt kontroversiella. Men det är en annan historia.
Mitt råd till unga, avhandlingsskrivande människor har alltid lytt: Skriv om det du brinner för! Då blir det bäst.
Med en reservation: Om du vill in i ankdammen, välj ett ämne som faller de välanpassade ankorna på läppen. Vinkla det som de vill ha det.
Men titta dig först i spegeln. Och det sitter inte i vägen att läsa Jan Myrdal Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell. Om du inte vill nöja dig med att bara vara en akademiker i mängden.
PS. Boken på fotot: praktexemplar på svårsmält akademiska. Oläsbar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar