Ingen vill sitta med Svarte Petter

Det socialdemokratiska kommunalrådet Kärnström i Sandviken hade kunnat vinna många röster. Om han redan före  rödvästarnas sista match, seriesegern var ju klar och med den uppflyttningen till Superettan, hade aviserat en uppfräschning av den legendariska VM-arenan Jernvallen.

Bort med förfulande plank och illa passande reklamskyltar, in med snygga läktare med en anstrykning av anno dazumal. Kulturhistoriska artefakter skall vårdas. 

Arenan måste duga när klassiska lag, som Landskrona BOIS och andra, kommer på besök. Men han missade sin unika chans. Inte vet jag vad karln prioriterar i staden i skuggan av Verket. Inte lag och ordning, i alla fall. 

Min uppväxtstad - ett Robert Owenskt mönstersamhälle en gång i tiden - förefaller befinna sig i klorna på kriminella. En sjuttioårig, blind, man skjuts ihjäl inne på en pub mitt i staden. Blott några stenkast från där vi bodde efter att ha flyttat upp på stan. 

I Barrsätra, där min syster och svåger bodde, innan de sålde huset och flyttade till Hackkörven, sköts en yngre man bara häromdagen. Staden skadas av kriminella element. Och, visst är det så, att det är kopplat till invandring och droger. Ingenting annat. 

Sedan må vänsterpartiet och andra yra hur mycket som helst om "socioekonomiska faktorer" och "utanförskap". Men vi som har ögon att se med låter oss inte luras. Människor har haft det knapert förr i Viken, men inte letade de fram skjutvapen eller ägnade sig åt droghandel för det.

Jag vill minnas att Kärnström var glad när det vällde in utombys från avlägset belägna länder. Det medförde ju statsbidrag, fina pengar i den kommunala kassan. Men han verkade ha glömt bort att detta bidrag utgår endast två år. 

Sedan hamnar kostnaden för utombys på kommunalbudgeten. Och de arbetandes axlar.

Inte vill, eller kan, de nya "sandvikarna" arbeta. Inte vill de "integreras", detta ord som saknar allt vettigt innehåll men används som ett mantra. Morfar, som aldrig höll tand för tunga, skulle ha undrat vad dessa utombys överhuvudtaget har i Sandviken att göra. 

Häromdagen ett reportage i en av lokaltidningarna om en blind, afrikansk kvinna - det framgick inte om det fanns en man med i bilden, eller om hon var ensamstående - som Stockholms stad dumpat i Sandviken. Samt hennes två barn.

Det har man kunnat göra eftersom det inte har krävts inkomst för att stå i kommunal bostadskö i Viken.

Kanske har hon haft förtur? Nu arbetslös, bidragsberoende. Livet ut. Skulle inte förvåna mig dock om hon föredragit att bo kvar i huvudstaden. Men hon hade inget val.

De större städerna har satt människodumpning i system. Ut med de bidragsberoende, icke-arbetande till Filipstad, Sandviken och andra redan hårt ekonomiskt ansträngda landsortskommuner. Ingen vill sitta med Svarte Petter. 

Bild: Kalle Anka Sverige