Efter en runt tre timmar lång tågresa, med ett nästan påfrestande stort antal stopp, når vi Figueres (Salvador Dali´s födelsestad), norr om Barcelona, för två övernattningar. Imorgon till Portbou där skriftställaren Walter Benjamin ändade sitt liv med hjälp av en överdos morfin.
"En riktig tysk är ingen intellektuell!" Så skrålade nazisterna som brände hans böcker. Jag lovade i en svag stund en tidskrift att skriva något om Benjamin. Ingen lätt uppgift, han är snårig och komplex.
Förutom den på barndomen tillbakablickande Berlinboken, som jag läst flera gånger och håller mycket högt. Och Passage-arbetet. Jag har läst, eller kanske snarare försökt att läsa, andra verk av honom. Essän är hans naturliga form. Det osystematiska, uppslagsrika.
I och för sig tilltalar det en associativt skrivande som Ekstrand. Fast i hans fall kanske oförmåga till stringens är mer passande. Någon liknade, utan att mena illa, hans senaste bok vid ett smörgåsbord. Utan huvudrätt?
Vi begår denna veckolånga resa till Spanien i inbördeskriget spår. Den kortvuxna damen inne på turistbyrån i Figueres blir eld och lågor när vi berättar att vi ämnar bege oss till Portbou.
Letar fram kartor, tipsar om platser vi bara måste besöka med koppling till inbördeskriget.
Detta krig som fortfarande är ytterst känsligt att beröra i Spanien. I skolorna inte ett knyst om det. Men såret läker inte. Massgravar hittas. Det förflutna knackar på.
Turistbyråkvinnans farfar flydde över Pyrenéerna till Frankrike, får vi veta. Vi kan bara förstå det som att han stod på republikens sida, varför annars fly. Men damen är påfallande försiktig i ordvalet.
Kanske för att en kollega sitter blott ett par meter bort och hör allt som avhandlas. Om än på engelska.
Figueres förefaller vara en trevlig stad, inbjuder till ett exkursivt strosande. Betydligt lugnare än den intensiva Barcelona. Skönt att få lämna den urbana intensiteten, man känner den så fort man kliver ut genom ytterporten på hotellet, för ett par dagar.
Jag älskar att leva så här, bara att bekänna: resa, skriva, läsa, fundera. Jag, som kastade bort så många år på att inte göra det. År som anställningsslav i den statliga medvetandeindustrin.
Vädret behagligt, nästan vårkänsla. Rapporterna från Sverige innehåller det sedvanliga: skjutningar och explosioner. Ett land beyond the point of no return.
Måste vi återvända? De kan väl skicka allmosan, förlåt, den usla pensionen, hit?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar