Tillbaka i Barcelona

Man föds inte till katalan, man blir det (Okänd)

Åter Barcelona efter en särdeles stimulerande, tankeväckande men alltför snabbt försvinnande tvådagarstur upp till Figueres och Portbou (de inhemska uttalar inte t:et). 

Walter Benjamins blomsteröverhöljda grav i Portbou på näthinnan, hans livsöde i medvetandet, självmordet i det hus vi fångade med våra mobiler (fotot), de empatibefriade nazisternas exteriorisering av det destruktiva självhatet, nej, jag bortförklarar inte mördarna genom en amatörs tafatta försök till djuppsykologisk analys, skulle aldrig drömma om det.

Åter till storstadspulsen, intensiteten, trafiken, de svartgula taxibilarna varav många av märket Toyota, trottoarmyllret. Allt slår tvärt emot en så fort man kommer upp från järnvägsstationen under jord. 

De otaliga kaféerna och restaurangerna - flanören och den kaféintellektuelles miljö och livsluft. Släng dig i väggen, Sartre, du med dina pariskaféer, Inte slår de Barcelona! 

Jag får lust att väl hemma i Gefle leta fram papa Hemingway (For Whom the Bell Tolls), Orwells Farväl till Katalonien (just nu håller jag på med hans essäsamling Som jag behagar) och Lars Gustafsson-kompisen Enzensbergers Anarkins korta sommar (hans genrerespektlöshet tilltalande för en likadan) för omläsning. 

Efter att ha varit här, på plats, "biter" deras skildringar av tappert motstånd och svart fascismterror på ett nytt sätt, vill jag gärna tro. Ken Loach´s film Land och frihet har jag redan sett flera gånger. 

På gatorna här påminns jag förresten om en annan film av den vänsterradikalt samhällskritiska skotten, Sorry We Missed You: när samtidens uselt betalda daglönare ilar fram. Fjärran från fackföreningar och kollektivavtal.

Detta komplexa inbördeskrig 1936-1939, detta komplexa Spanien, de starka klassmotsättningarnas Spanien, fascister och anarkister, polariserat land.

Regioner som strävar efter att fullt ut få vara autonoma, Katalonien, Baskien. Med särpräglade dialekter och vanor. Inte kan man tala om ett  och samma Spanien. Överbödeln Franco surrade i nattmössan. 

Måndag afton landa på Arlanda i Vinterlandet, oavsett årstid. En regering som har presskonferenser som sin paradgren. Och att tillsätta utredningar (bättre än S på det). När ryker den med bastant hydda utrustade justitieministerns översta kostymknapp? 

I hissen på hotellet i Figueres hamnar jag i samspråk med en sympatisk man från Cornwall. Om skjutningarna och kriminalitetens Sverige: - It´s a shame. Han upprepar det två gånger med beklagande stämma . Jag replikerar: - Beyond the point of no return.