Tåg från Figueres till Portbou. En dryg halvtimma bort. Pyrenéerna tornar mäktiga och högresta upp sig utanför fönstret. 90-100 000 flydde undan Franco över dessa bergmassiv. Jag fattar inte hur de klarade det. Svårtillgänglig, skogsbeklädd terräng, branta väggar.
TV-serien Transatlantic på Netflix berättar denna, den brådstörtade, flyktens sorgliga historia.
Som kuriosa kan nämnas, vad angår serien, att en modig pigtjusare och frifräsare vid namn Albert Hirschman dyker upp.
I Upsala läste jag honom. Vill minnas att det var på tips från professor Himmelstrand, som av för mig numera svårbegriplig anledning var förtjust i Hirschman som vetenskapsman. Föga inspirerande lektyr. Och utan att känna till detta med hans förflutna.
Alla dessa som flydde hals över huvud, för att undgå att fängslas och dödas. Omöjligt att föreställa sig hur de kände det, utan att upplevt detsamma. Jag befinner mig på bekvämt avstånd, historiskt, från deras belägenhet. Tack och lov.
Men framtiden är oskriven, molnen mörka på samtidens himlavalv. Inte värt ta ut något i förskott. Klokast så.
Walter Benjamin en av dessa flyktingar. Därför vi söker oss till Portbou. Passerar huset, som den gången måste ha varit det hotell, där han 26 september 1940 med en överdos morfin satte punkt.
Hans grav belägen högt upp, svindlande utsikt mot havet. Med stor möda stretar jag mig dit, benen bär inte som förr. Sten på sten på sten på hans grav, judisk tradition att göra så. Benjamin drar turister (pengar), därför påminns om honom på många ställen i staden.
Det är inte så långt till Frankrike. Vi hör franska talas.
Men Portbou ger ett skamfilat, slitet och föga efterhållet intryck. Mörkhyade unga män, ryggsäckar och huvtröjor, på gatorna. Svårt låta bli tänka att de sysslar med droghandel. Kanske bara Ekstrands fördomar?
I många år ville jag söka upp Portbou och Benjamins viloplats, rentav längtade efter att få göra så. Nu blev det äntligen av. Imorgon åter till Barcelona, anarkisternas stad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar