onsdag 8 november 2017

Ingen fackla men Beuys känns närvarande





















262 bombangrepp, om jag fattat siffran rätt, utsattes Köln för under andra världskriget av de allierade. The good guys, enligt den västorienterade, officiella historieskrivningen. De tyska städerna skulle, enligt den förintande strategin, läggas i grus och aska. Utsläckas. De allierade var därvidlag ytterst målmedvetna och framgångsrika. 

Grymheterna mot den tyska civilbefolkningen medförde inga efterräkningar. Inget tal om några krigsbrott. 

Segraren skriver som bekant historien. Och tyskarna fick väl bara vad de förtjänade. Nazisterna. Lägg till en kollektiv skuld att bära efter kriget, plågas av och ständigt påminnas om. Aldrig bli kvitt. Städer kan återuppbyggas. Men själars ödeläggande består. 

Jag tar tåget, som anmärkningsvärt nog kallar sig U-bahn trots att det rör sig ovan jord, från Wesseling in till Köln. Från fönstret följer blicken den i novembersolen glittrande Rhen, trafikerad av mäktiga pråmar. Kliver av på Hauptbahnhof för att besöka den omtalade domen granne med stationen. 

I den skall enligt uppgift finnas den Wilhelm Lehmbruck-skulptur som inspirerade Joseph Beuys till att bli konstnär, enligt den senare själv. Kanske hans viktigaste impuls och knuff. Avgjorde hans livsöde.

En brinnande fackla. Konstnären bringar elden till människorna. För att lysa upp. Eller bränna ned det som måste skattas åt elden. Sätt eld på alla högkvarter! Skanderades det en gång. 

Jag finner ingen Lehmbruck. En ung pater, glest skägg och helklädd i rött, som jag artigt och inlindande rådfrågar med Entschuldigung bitte och allt, har aldrig hört talas om honom. Verkar närmast besvärad när han inte kan bistå mig. 

Domen omgärdad av byggnadsställningar och avspärrningar. Svårt beskåda den utifrån, komma tillräckligt nära med mobilkameran. Men på en port lyckas jag upptäckta verk av Ewald Mataré som antog Beuys till Konstakademien i Düsseldorf. Beuys känns plötsligt nära.



















Tanken fanns med denna Kölnresa att söka upp adresser kopplade till Heinrich Böll. Han som tillsammans med Beuys utformade den teoretiska plattform som skulle ligga till grund för FIU, det Fria Internationella Universitetet. Ett universitet där jag skulle velat verka. Uppbyggt helt enligt min egen universitetsidé. Ett tankebefriande och förlösande universitet. 

Fann jag en excentrisk miljardär som kunde hosta upp pengar han annars inte visste var satsa, vore det bara att öppna universitetet. Med den stimulerande plattformen som grund. Konceptet är riggat och klart. Jag anmäler mig redan som rektor med befogenhet att anställa vilka som kan antagas som FIU-medarbetare. 

Jag kan nämligen rekrytera lämpliga sådana. Jag har dem i vänskapskretsen. Given är min förra kollega Monika Wallmon. Kvalar in med sin avhandling om anarkistiskt entreprenörskap. I Beuys anda. Konstnärer som min samarbetspartner Erling Öhrnell. Kalinka Ussing. Ulf Wagner. Med flera. Samtliga beuysianer. Inga problem rekrytera. Men via handplockning.

Melankolikern, den välskrivande Böll. Det dyker upp för många Köln-adresser med Böll-anknytning vid sökning på nätet. Jag ger upp tanken ta mig till någon av dem. Kan inte prioritera vilken. Men påminns om Böll, när jag flanerar på stadens gator. Hans porträtt och böcker i fönstren till bokhandlare. 

Alla hans böcker har jag läst. Många på originalspråket. En stilist av guds nåde. En njutning att läsa Böll. Förutom melankoli, satir och samhällskritik. Modet att gå mot strömmen. 






















I domen tänder jag ljus för de bortgångna, dröjer en stund i tyst begrundan med stilla sorg i hjärtat. Släktingar och vänner. Det har hunnit bli så många vid det här laget. Det glesnar runt omkring mig. Hela tiden fylls det på. Bara de senaste veckorna. 

Ofta den svåra känslan av att min stund närmar sig alltmer. Sinnet förmörkas och jag måste mobilisera kraft för att skingra mörkret. Skulle behöva facklan Beuys pratade om. 

Om jag går I Beuys fotspår, går döden i mina. Kan inte skaka av mig den. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar