Huttrar, drar ned mössan långt över öronen. Novemberkallt på Östra kyrkogården i Göteborg. Med 3:ans spårvagn har jag tagit mig hit från Majorna. För att uppsöka vännen Gert Nilsons viloplats. Ingen gravsten än så länge. Men jag har skrivit upp numret på platsen. Så jag kan leta mig fram till den. Stegen tunga. Hjärtat sorgset.
Lägger ned blommor. Röda rosor som borde varit gula, Gerts färg. Men fann inga i den närliggande blomsterhandeln. Står en stund.
Samma komplicerade känsla som alltid på en kyrkogård. Kombinationen av närvaro och frånvaro. Ännu mer i minneslunderna som saknar närmare angivelse om var de dödas stoft placerats. Där blir jag osäker. Och famlar. Anonymiteten öppnar för stor existentiell tomhet. På tröskeln till evighetens avgrund.
Gert gick bort i somras, i den fagra juli månad. När jag som vanligt befann mig invid Vesterhavet i det skimrande Krøyerland. Jag saknar honom. Blundar och hör hans intensiva röst, framkallar den. Men här på Östra kyrkogården hörs den inte. De döda talar inte. Rå, ljudlös novembervind famnar trädstammarna, pudrade med tunt lager snö.
Ljud från trafiken i närheten. Skramlande spårvagnar. Livet går vidare utanför kyrkogårdens stillhet. Men mitt liv blir inte detsamma utan Gert.
Återvänder in mot centrum. Strosar i Haga som jag plägar göra. Det Haga som en gång sjöd. Ett dynamiskt och frigörande tillhåll för kreativa krafter. Musiker. Förläggare. Konstnärer.
Jag försöker komma på vad Göteborgssociologen heter som skrev en tjock och bra bok om Haga och fristaden Christiania. Men får inte fram hans namn. Irriteras över ett allt sämre minne.
Haga numera en gentrifierad stadsdel. Stenöken, föga inbjudande. Välbeställd medelklass har ockuperat och lattifierat Haga. Inte hör jag klappret på de trånga gatorna från Herkules hovar. Herbert bakom tömmarna.
Inte möter jag livskonstnären Albert himself i väl använd kofta och hatt. Som låter sonen slita hund medan han själv njuter av livet i den underbart stökiga träkåken på Skolgatan 15. Avundsvärt bekymmerslös. Min raka motsats.
1 december börjar jag se om Julkalendern med skrothandlaren och hans son. Svårt bärga mig. Det är tradition. Högtidsstunder framför teven. Sitter som klistrad. Kan många repliker utantill. Sinnet varmt och ljust.
Och så får jag återse det Haga som inte längre finns. Det förlorade, av den marknadsstyrda brutala samhällsomdaningen tagna. När Göteborg fortfarande var det Göteborg jag ville återställa. Vrida klockan tillbaka. Sudda ut det som nu är. I den meningen är jag en radikalkonservativ.
Men det går inte. Den bistra verkligheten sticker mig i ögonen. Känns som om den hånflinar mot mig. Novemberstämning. I hela landet.
Jag fryser och ängslas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar