I det alltmer sviktande minnets innersta vrå, där ett allt svagare ljus fladdrar: barndomens matinéer på någon i den bukett biografer som fanns i lilla Sandviken: Saga, Grand, Rex och Roxy. Medhavd - det ni, SF! - påse smågodis införskaffad hos Linders kiosk invid Kanalen.
Särskilt Tarzanfilmerna med Johnny Weissmuller i höftskynke, svingandes sig i lianerna medan han utstötte vilda läten. Aphonan Cheeta som sidekick, Jane hans käresta. Cheeta var enligt ryktet svårt svartsjuk på Jane, bet henne så fort hon kom åt.
I samma stund formades bilden för mig av det exotiska Afrika. Det Afrika jag förväntade mig att få möta när jag många, många år senare landade på dess röda mark. Det Afrika jag förstås aldrig trodde att jag skulle få uppleva med egna ögon, kändes på tok för långt borta.
Kompisen A bodde något år i Nigerias huvudstad Lagos efter att ha gift sig med kvinna därifrån. Väl åter, nyfiket och förväntansfullt från mig: "Såg du några vilda djur?" Han fräste, nästan ilsket, på djupt sandviksmål: "Nääää!"
Som om han blev förnärmad över min undran, utan några som helst baktankar.
Så kom det sig att jag fick betald möjlighet att resa till Pietermaritzburg några mil väster om Durban. För att gästföreläsa om ledarskap på University of KwaZulu-Natal, institutionen för ekonomi. Inför en blandad grupp studenter på post graduate-nivå: svarta, vita och indier.
Notera att regnbågsnationen, jag tror att det var den av nästan alla, även vita, älskade landsfadern Madiba (Mandela) som myntade begreppet, Sydafrika i sin konstitution erkänner flera raser.
Man kan därför ta ordet "ras" i sin mun utan att någon ömfotad får för sig att man bums måste anmälas.
Inte såg jag några vilda djur, hur jag än spanade med vidöppna korpgluggar! Jo, de fridlysta, lekfulla markattorna som dansande fram på tvättlinan inne på gården till mitt Bed & Breakfast. Retade gallfeber på husets hundar som ilsket skällde i högan sky.
Det sägs att med det vuxna livet slocknar illusionerna från fantasins ljuva barndomsår, en efter en. Det nyktra realitetssinnet tar ödeläggande över. Men inte vill jag tvingas höra bassängljuden från Ealing Studios i London när jag ser Tarzan fara fram!
Och inte vill jag se ett litet leksaksskepp hotas av piskande, ostyrigt vatten i klassikern Afrikas drottning med det såta paret Kathrine Hepburn och Humphrey Bogart!
Leif Norrman, Afrikakännare par excellence och med Afrika i blodet: "Man gråter två gånger. När man kommer till Afrika och när man lämnar." Jag får lust att travestera vad man brukar säga om Berlin: man föds inte till sydafrikan, man blir det.
Efter flera vistelser hyser jag en ständig längtan till det paradisvackra landet. Ibland så det gör ont i själen.
PS. Weissmuller var en hedersknyffel, skriv upp det gott folk. När vännen Arne Borgs löständer under en simtur gled ur hans mun och ned till botten på en swimmingpool dök Tarzan, förlåt Weissmuller, genast efter garnityret.
Bild: Facebook
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar