Lägenhetshotellet heter likadant som landet där sandinisterna genom väpnad revolution tog makten. Lägenheten ligger på bottenvåningen, utsikt mot skyskrapor. Benidorm, med Ukraina-registrerade flotta bilar på gatorna, snart överlusat med höghus. Mäktiga bergstoppar i fjärran.
Mycket rymligt, nyinrättat boende men diverse hushållsattiraljer saknas. Och luftkonditioneringen krånglig att förstå sig på för en teknisk idiot som lamslås av instruktionens displayer. Nyckfull, trilskas. När rummen behöver värmas upp. Kyla stämmer ned mig.
Den gamle - tja, gammal och gammal, kanske rentav jämnårig - man som släpper in oss och ger oss nyckeln är snacksalig. Hans engelska inte den bästa. Min spanska lyser med sin frånvaro. Hackig konversation.
Han avslöjar att han har sina rötter i Barcelona, där våldsamma strider utkämpades under det inbördeskrig som många i Spanien idag vill att det talas tyst om. Men den återkommande upptäckten av massgravar gör det svårt för den kollektiva glömskans apolegeter.
Aldomovar, han har aldrig tilhört mina favoriter måste tillstås, tar tydligen upp den påbjudna glömskan i sin senaste film. Den måste jag se. Inbördeskriget och republiken får inte glömmas. Inte heller den besinningslöse slaktaren Franco.
Liksom i Tyskland ett nationellt sår som aldrig läker. Inte för inte myntades väl begreppet minneskultur i Tyskland efter Tredje rikets judeförintelse.
På Freie Universitäts campus uppdagades förra året, i samband med grävningar, människorester som efter noggrann prövning kunde bevisas härstamma från Auschwitz. Inte långt från huset där rasbiologiska institutet, nära kopplat till doktor Mengele, höll till.
Och dit "preparat" skickades från lägret på den polska landsbygden. Användes ända in på 1970-talet i medicinsk forskning. När jag slank in i byggnaden för ett antal år sedan möttes jag av misstänksamma blickar.
Stort medialt pådrag. Upptäckten pinsam för studentrevoltens uttalat antinazistiska flaggskepp. Övervintrande nazister - de var åtskilliga och högt upp i statsapparaten - i förbundsrepubliken ett incitament för samma revolt.
Denne besynnerlige och skrämmande Mengele, som rättvisan aldrig hann ifatt och som i Birkenau beundrade en violinist från Wien, njöt av fångens utsökt vackra stråkmusik. Hon beviljades vissa smärre privilegier i skuggan av krematoriet.
När den redan, vad hälsan anbelangade, nedsatta Alma Maria Rosé, som hon hette, allvarligt insjuknade, kallades det på Mengele.
Ögonvittnen berättade om hur han brådstörtat kom springande genom lägret med läkarväskan i handen. Han gjorde allt för att rädda Alma Rosé, men kunde inte. Jag har fått bilden av sadisten och människoplågaren kutandes genom lägret på näthinnan. Absurt bara förnamnet.
Den enkla kistan placerades på lit de parade i baracken. Mengele dök oannonserat upp, slog stramt ihop klackarna, bugade sig i respekt för den döda. Sedan åter till plågandet av och det grymma experimenterandet med lägrets fångar.
I Benidorm faller natten mörk. Duvorna tystnar. Jag kämpar på med luftkonditioneringen.
Absurd fascism behöver inte vara avlägsen. Vissa tycker sig ha sett fina demokraters finhet testas med verklighetsprövning, något som de förväntade samhällsbevararna inte klarade av (utan istället började anse att extrema händelser inte var särskilt dramatiska).
SvaraRadera"Absurd fascism", antingen tautologi eller en förstärkning av ett redan absurt begrepp. Mengele på språng, med läkarväskan i nypan i Birkenau mellan barackerna, för att försöka rädda liv tycks mig bortom alla begreppshänvisningar, egentligen.
SvaraRadera