Söndersnackare och normerare

Jag retar mig på hockeykommentatorerna. De refererar som om jag inte hade egna ögon att se med. Värst den maniska kulsprutan Lena Sundqvist i C More. Behöver du aldrig andas, febrila varelse? Ingenting lämnas till tittaren, spänningen tuggas sönder. 

En kvinnlig epigon till Lennart Hyland? Men Tranås store son var en direktsändningens oförliknelige konstnär. Han lade till något med sin närvaro, lyfte sändning och upplevelse. När tv:n kom drog vi ner ljudet vid sportevenemang, lyssnade istället på Hyland i radion. 

Jag minns Bengt Grives (bilden) gentlemannamässigt återhållna, sparsmakade stil. Lär av honom, Sundqvist! Allt behöver inte sägas och med många ord. Lita på mig som tittare. 

Och så detta att de pratsjuka inte kan hålla sig till det de ser, utan "måste" tala om hur det kunde eller borde spelas. Eller, ännu värre: vad som kanske och mycket eventuellt kommer att hända. Värst SVT:s Chris Härenstam, marodörrefererandets okrönte kung. 

Senast i SDHL-finalen mellan Brynäs och Luleå. Jag blir galen på hans tjatiga "blir det mål nu?". Det är som ett tvångsbeteende. Kan ingen på SVT hjälpa grabben? 

Jag hör om det postmoderna (?) fenomenet normkritik. Oklart vad som menas. Kritik av hur jag och många med mig, snarast majoriteten, är och lever? Så ska det väl uppfattas det där med "normkritik"? Mitt och majoritetens levnadssätt är ute, som man sa förr? 

Däremot vet jag det innebär att vara normativ. Fast själva kanske de normativa skulle säga att de är deskriptiva, att de bara speglar det som är. Utan något övertalande, förespråkande syfte. Det är jag och alla andra som inte fattar bara.

Genom flitigt strömmande av serier har jag noterat att interracial relations framställs som allt vanligare förekommande. Ett exempel krimin Hollington Drive. Vit kvinna, svart man. Jag har vistats mycket i Sydafrika, regnbågsnationen. Men nästan aldrig sett ett sådant par.

Homosexualitet allt oftare i serierna, som i sjukhusserien New Amsterdam. Två män, barn adopterar de, flera stycken. Även lesbiska förhållanden. Senast i krimin Annika. Att som undertecknad vara en "vanlig" heterosexuell verkar betraktas som en avvikelse.

I sjukhusserien Transplant får vi möta en mycket sympatisk, muslimsk läkare från Syrien. Muslimer spelar en central roll även i flera andra serier, som i krimin The Bay. 

Det understryks som något helt oproblematiskt med islam i en kristen kontext, ingen risk för kulturkrock eller vardagsfriktion. Icke-muslimerna visar den största respekt, nästan kryper. Som om de gått i "överslätandets" skola hos ärkebiskop Jackelén. 

Jag kan förstås inte på någon slags vetenskapligt grund leda i bevis att det normerande, det inverterat normkritiska, blir all vanligare i serierna Men påtagligt är det, omöjligt att bortse från. Kanske svårt annars att finna finansiering? Jag bara undrar.

Jag kan inte befria mig från den inte särskilt behagliga känslan av att jag prackas på något långt från mig och min värld. I serierna finns inte jag. Och påprackandet är inte konstnärligt motiverat, det är ideologiskt.

Jag vite, kristne och heterosexuelle medelklassman. Gammal är jag också. Grumpy old man. Bara att konstatera: jag är helt ute. Åtminstone i seriernas fiktiva verklighet. Till skroten med fanstyget! 

Bild: Wikipedia