Vardagligheter är all historias botten (Harry Martinsson)
Charles Bukowski skriver någonstans, jag minnas inte var men egentligen handlar väl hela "snuskgubbens" författarskap om hur han konsekvent vägrar att dela de mångas trista liv. Dag ut och dag in. Mustigt formulerar han vardaglivskritiken så där som bara Hank kunde.
En sentida efterföljare till filosofen Martin Heidegger, men mycket roligare. En större stilist.
Tidigt reagerade jag med mörkt sinne på de vardagliga rutinernas makt, upprepningens ekorrhjul, den närvarande förutbestämdbarhetens demon. Så här får väl ändå inte det enda livet vara! tänkte jag ofta tyst och upproriskt i mina skälvande tonår.
Men skulle inte ha drömt om att försöka diskutera det med mina plikttrogna föräldrar. Inte en chans. De stretade på, skötte sig. Något annat liv var inte att tänka på eller ens fantisera om. Hur skulle det ha sett ut!
Den totala institutionen skolan skavde mer och mer, leda i dess sällskap. I gymnasiet började och tilltog sedan skolkandet. Jag flydde skolbänken. Sjukintyg krävdes, undertecknat av föräldrarna. Det kunde en kompis hjälpa till med. Och jag kvittera genom att låna ut min hand.
Rockmusiken, att hålla på med bandet, repa och sticka iväg på spelningar med en rejäl ölkasse i bagaget - det var meningsskapande.
Gudskelov höll jag ut och tog studenten med vit mössa och allt. Därmed öppnades en dörr till något annat än att gå i föräldrarnas fotspår. Och de uppmuntrade mig faktiskt till att jag skulle studera vidare, därmed bli den första att läsa på universitet.
Efter en inledande kulturchock över det löneslavsbefriade livet, den nästan förlamade och frestade mig att hoppa av, vidtog en stimulerande förkovrandets tid i Upsala. Jag läste så ögonen blödde, som man brukar säga. Allt. Poesi. Debattböcker. Filosofi. Romaner.
Livet igenom har jag haft svårt för vardag och rutiner. När jag livshotande insjuknade, därefter genomgick en lyckosam behandling, följde en sällsam tid, till synes befriad från just dessa. Men den var övergående. Vardagen intog på nytt sin hegemoniska plats.
Än den dag som idag är, på mitt sjuttiotredje (!) levnadsår, kan jag tyngas av vardag och rutiner. Jag försöker vända den tunga sinnesstämningen till något positivt, skifta perspektiv. Jag säger mig själv att jag måste förstå det som att jag vill ha ut mer av livet.
Jag nöjer mig inte med det som är, slår mig inte till ro. Därmed kan jag ta det till mig som att något produktivt trycker på, en uppfordran. En tillbakahållen livskänsla.
Uppmaningen, den självklara: Se till så att det blir så, då. Förstärk livskänslan, ändra på innehållet i dina dagar. Du har ansvar för det, ingen annan. Göm dig inte vankelmodigt bakom dig själv. Skyll inte på "omständigheter".
"Life is what happens to you while you´re busy making other plans." Eller? Jag tror John Lennon, orden från konstnären som enligt första hustrun Cynthia reds av otålighet och tvära känslokast för att inte säga lynnighet, skulle fatta precis vad jag pratar om.
Fotnot: I livsbejakandets tjänst skrevs Livets känsla. Med Erling Öhrnells ljusbringande bilder..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar