Farsan och jag höll på SIF, Sandvikens IF. Rödvästarna. Inte på Sandvikens andra lag, SAIK, om än först på plan, om man säger så. Längre anor. Grannen, treskiftaren Holger, var saikare. Så ända in i vassen, en underdrift.
Hälsade inte, svarade inte på tilltal, när de svartvita bitit i gräset. Mörk som ett åskmoln i fejan.
Någon gång hörde jag SIF, av en av dessa "experter" som inte är några men envisas med att dyka upp i C More och annorstädes med sina floskler, benämnas tjänstemännens lag, SAIK däremot arbetarnas. Inte vet jag om det stämmer, eller någonsin gjorde det.
Men jag vet att det göranssonska "mönstersamhället" Sandviken var starkt segregerat med herrskapens och de högre tjänstemännens Hedgrind, flotta villor nära Storsjöns vatten, och arbetarna bosatta i brukskåkar.
Rena den skarpa uppdelningens Sydafrika. Om jag må ta i med bildspråket.
SIF öppnade Norrlandsfönstret, som man sade på den tiden, med spelare som Arne Hodin, smokinglirare och teknisk som få, Bertil Lundberg, farsans favorit, och andra folkkära som man stötte ihop med på stan. Men jag bad inte om autograf. Tanken slog mig aldrig.
SIF spöade de klassiska lagen, Norrköping med flera, men inte togs någon av de rödvita spelarna ut till landslaget. Hodin tror jag, kan inte svära på det, fick chansen i B-landslaget. I så fall ett undantag.
Men jag får för mig att Eltebosonen Kurt Andersson, bäste kompis med min svåger, inte oäven som vänsterytter, senare spelade där.
För den stockholmsfixerade UK (uttagningskommittén), med den cigarrökande "tipsexperten" Putte Kock - som enligt ryktet aldrig nickade en boll som aktiv spelare - i spetsen upphörde fotbollssverige norr om Dalälven.
Idag harvar mitt kära SIF i något som heter Ettan Norra. Närmast division 3 i mina ögon. Jag kan se lagets matcher via Gefle Dagblad, ett skäl och nästan det enda för att behålla den dyra prenumerationen. Även om utsändningarna inte är av högsta klass, snarare amatörmässiga.
Under en match hörde jag en refererande tjomme från Fjollträsk gång på gång kalla SIF "Gefle". Pinsamt bara förnamnet.
Ettan Norra. Sorgligt. Laget borde förstås, med sin stolta historia, spela i en högre division. Och inte tillåts de hålla till på den legendariska, förr så vackra arenan som förfulats genom att läktare plockats bort och plank med reklam satts upp.
Helgerån. Okänsliga kulturtalibaner varit framme i minnesmärkesförstörande syfte.
Senast bevittnade jag i datorn en match på den arenan närliggande planen med plastigt konstgräs, dit det forna storlaget hänvisats, mot Vasalund. Strax under 500 åskådare på plats. De sista entusiasterna.
Farsan skulle häpna, rentav få spader, om han kunde se dagens laguppställning. Många med exotiska namn han inte skulle kunna uttala. Jag kan det inte. Mörka i hyn. Flera riktigt duktiga, dribblingssäkra och snabba på fötterna. "Dom har det i blodet", som "Lillen" Eklund sa.
Nya tider. Bättre förr. Jag blundar och minns solupplysta hemmamatcher om söndagarna under molnfri himmel när de blågula flaggorna fladdrade i vinden, Verkets mässingsorkester tågade marschfast in på gräset, varmkorvsvagnen drogs runt på löparbanorna. Fest!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar