SVT Play och Öppet arkiv tar mig, den obotlige nostalgikern som alltför lätt fastnar i det förflutna, tillbaka till Vitabergsparken. Året är 1989. Den park jag och samflaneraren, livsfilosofen Hasse varje vår frekventerar. I april eller när härlig majsol ler.
Denna vår kastar förstås de obeskrivliga fasorna i Ukraina sina skuggor över våra existentiella samtal. Hur kunde det vara annorlunda?
Carl Anton i en serie direktsända TV-program med gäster. Hans programledarskap lämnar en hel del övrigt att önska. Kanske många skulle kalla det charmigt. Gamängen från Söder. Händerna i byxfickorna. Lyssnar inte på sina gäster. Avbryter. Faller dem i talet.
Och hans snirkliga visor med förskräckligt många rader. Tja? Lite lattjo, skulle jag säga. Så har jag ingenting sagt.
Men så just denna afton, inför fullsatta bänkar, intager Haga-skrothandlare Albert Karlsson, förlåt jag menar Sten-Åke Cederhök, scenen. Äger denna och publiken från allra första sekund. En fullfjädrad entertainer. Få artister så älskade, inte bara på Bästkusten.
Jag tänker på vad Clapton bestämt muttrade i Woodstock när han gluttat i körschemat: "Jag spelar inte efter Jimi Hendrix!" Slowhand fattade.
Men till Carl Antons förtjänst måste sägas att han är generös. För han ger Cederhök extranummer på extranummer, låter honom obehindrat bravera för fulla muggar. Alla vrider sig av skratt över de tämligen oskyldiga fräckisarna.
Publiken äter ur Cederhöks hand. Kanske vet Carl Anton hur det står till med göteborgaren.
I dennes blick, trots hans glada ansikte något sorgset, en indikation på att allt inte står rätt till. Blicken själens spegel. Året efter, 1990, är han borta. I samma program Kim Anderzon och dottern Tintin, framför med fart och kläm Brecht och Kurt Weill. Även Kim är borta.
Cederhök avslutar med den, av många älskade, ljuvliga När lyktorna tänds på andra sidan bron. I hans fall sedan länge släckta. Sorg och vrede blandas i mitt sinne. Inte ens Vitabergsparken kan av den förbannade döden lämnas ifred. Påminnas skall vi.
Även den allra vackraste juniafton. När Sverige är som skönast.
Bild: moviezine.se
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar