I Viken har klockorna stannat

My hometown looks the same, as I step down from the train.

Nej, den sentimentala sången passar inte in i mitt fall, inte på långa vägar. Bekräftat med all oönskad tydlighet senast idag.

Jag kan, som denna lögardag, plötsligt få för mig att dra till Sandviken, blott två och en halv mil västerut. Jag säger inte åka "hem", för så känns det inte. 

Jag behöver åka för att tillse mina föräldrars grav, inget jag tänker upphöra med så länge jag lever, samt stå en stund i minneslunden där min djupt saknade storasyster vilar. Hon skulle bara veta.

Kliver av bussen vid Resecentrum, det första som slår mig är att klockan på det nedklottrade stationshuset stannat på 12. Om jag var lagd åt det symboliska hållet, skulle jag kanske snitsa till något fyndigt. Men det blir för lättköpt.

Utmed den delvis för bilar avstängda huvudgatan hör jag främmande tungomål som får mig att tro att jag är tillbaka i Ramallah. Där förr låg anrika gamla butiker, såsom Anderssons Ur, observerar jag "Bagdad Bageri" och andra namn.

Uppe på kyrkogården, på väg dit upp registrerar jag ännu en klocka som stannat (på 18.30), sover mina föräldrar lyckligt ovetande om vad som hänt med deras stad, som de ägnade sina liv. 

Företagsgrundaren, den av många idealiserade Konsuln, närde i Robert Owens fotspår en vision om att skapa ett mönstersamhälle i skuggan av Verket. Knappast denna nedklottrade och skräpiga stad. Han skulle väl få spader. Det är som om ingen bryr sig. 

Husväggar där rappningen släppt. Mitt gamla dagis - förlåt FÖRSKOLA ska det heta enligt lektanterna som gubbarna på Sandvik säger - tycks befinna sig i upplösningstillstånd. Den modernistiska byggnad där en konsthall en gång höll till.

Jag ringer en ungdomskompis för sammanstrålning. Men han är i Upsala. Vi hinner, som vanligt, utbyta några förstämda ord om den samhällsutveckling som inte är någon. Vi på sent 40-tal födda växte upp i ett helt annat Sandviken, skillnad som mellan dag och natt. 

En dryg timma räcker mer än väl på stadens gator, stigande olust, definitivt inget vemod. Åter mot Gefle efter att ha köpt en grillad med bröd i den moj invid stationen som förr hette Daisy´s - med av obegriplig anledning fullständiga rättigheter. 

Det bästa med Sandviken nuförtiden är att jag kan åka därifrån. 

PS. Väl åter den brittiska Sometimes Always Never hos Cineasterna. En fyndig historia med den alltid lika lysande Bill Nighy i huvudrollen.