Defaitismens (anti-)samhälle

Efter de senaste, jag vågar inte skriva sista våldsamma upploppen i flera svenska städer med direkt livshotande angrepp på utkommenderade poliser, noterar jag en kommentar på nätet till vad upphovsmannen upplever som Magdalena Andersson defensiva hållning: "Hon månar väl om sina väljare." Syftande på alla orosmakare av icke-svenskt ursprung. 

Jag har inte svårt att instämma i kritiken av en statsledning som inte är någon värd namnet. Bortsett från den konspirationsteoretiska, eller vad man ska kalla det, undertonen speglar inlägget en hållning gentemot statsmakten som är förståelig men bekymmersam ur ett samhällsperspektiv. 

När jag, i likhet med de flesta andra, förfärad bevittnat tv-bilderna från upploppen, tänker jag spontant: Det är samhällsnedbrytande krafter som opererar. Och det är inte en polisiär utan en politisk fråga hur bjuda motstånd mot dessa. 

Så, var håller Magdalena Andersson hus? Skall hon fortsätta att lägga ansvaret på polisen? Och låtsas som att det inte är hennes ansvar och förbannade skyldighet som statsminister att ingripa?

Jag ägnar mig åt omläsning av av Anders Ehnmarks bok om den italienske samhällsfilosofen Antonio Gramsci: En stad i ljus (2005). Gramsci rönte kritik från renläriga marxister i Italien för att lägga för stor tonvikt på vad de kallade samhällets överbyggnad, det vill säga idéer och tänkesätt. När det enligt dem var basen, produktionsförhållandena, som borde fokuseras.

Jag läser Gramsci som att han hävdar att samhällsutveckling börjar i människornas huvuden. Och likaså när samhället bryts ner. Hur annars förstå uppslutningen runt svartskjortorna, Mussolinis fascister, i Italien? 

Mussolini som djupt hatade Gramsci och ville långsamt ta kål på honom genom miserabla förhållanden i fängelset dit han förvisats: "Denna hjärna skall förhindras att arbeta i tjugo år."

Människorna i Sverige hyser ett allt mindre förtroende för myndigheter och politiker. Det gagnar inte samhälle och demokrati. De litar dessutom allt mindre på dem som borde vara maktens granskare, medierna. En uppgivenhet, en defaitism, sprider sig i Sverige. 

Upploppen skadar samhället, defaitismen främjar en anti-samhällelig hållning. Individuella flyktvägar - och lösningar sökes. Kanske befinner vi oss snart i en situation som den i Sydafrika, där vi beväpnar oss själva. Något skydd från staten kan vi ju inte räkna med. 

Klara sig den som klara sig kan. En privatiserad samhällsförståelse frodas. Det gemensamma vänds ryggen. Gated communities och parallellsamhällen blir konsekvenserna. Och ett upptrappat våld, till synes utan slut. 

De klassiska sociologerna reste den avgörande frågan: hur blir samhället möjligt? Ja. inte genom en utbredd defaitism som bara förstärker upploppens destruktivitet. 

Jag ser mycket mörkt på läget, vågar inte föreställa mig eller hoppas på förändring, ett slut på det pågående eländet. Uppgiven - även jag.

Bild, Omni: Blodig polishjälm efter att ha träffats av sten i Örebro.