Arbetsamma finnar och en hårdhänt tysk tandläkare

"Tyskhusen" sade man om ett inte särskilt tjusigt bostadsområde granne med Jernvallen i Sandviken. Snarare än hus skulle jag använda beteckningen baracker, rivna sedan jag vet inte när. Liknande har jag sett mitt i dagens flyktingströmmarnas Berlin. Nå, flottare. 

Det ryktades att området beboddes av tyska flyktingar från andra världskriget. Inte vet jag i vilken utsträckning det stämde. Min flickvän C bodde ju där med sina föräldrar. Inte var de tyskar. Eller flyktingar.

Det går så lätt rykten på en bruksort som Sandviken. En tandläkare med tyskt efternamn, anställd hos Folktandvården, en elak och hårdhänt fan, om henne ryktades att hon tjänat i ett av koncentrationslägren i Tredje riket. 

Hur hade hon i så fall hamnat i Sandviken på sidan om allfarvägarna, kan man undra. Men skräck spred hon omkring sig med sin blotta närvaro i brukssamhället.

Hennes rykte gjorde mig ju inte mer benägen, om man säger så, att infinna mig för behandling. På darriga ben närmade jag mig varje gång tortyrstolen. På mottagningen luktade det äckligt av eter, eller vad det nu var. 

Närmaste grannar med min mor på Smedsgatan en finsk familj. Skötsamma och flitiga, kvinnan traversförerska nere i Verket, sonen också på Sandvik. Maken sjukpensionär, kroppen utsliten. Märkligt nog talade ingen av dem svenska. 

Mamma fick, som med alla, bra kontakt med dem. Bortom språkförbistring. Varje gång de varit hemma i Finland på semester förärades mamma en chokladask och en flaska Koskenkorva. Hon var nykterist. Återgäldade med att bjuda på hembakat. Mycket uppskattat.

Från min uppväxt minns jag jämnåriga med efternamn som indikerade att deras föräldrar var utifrån kommande. Sonen till en från Tjeckoslavien och det realsocialistiska förtrycket flyende glömmer jag aldrig. Med skammens röda kinder, skall tillfogas.

Vi, hans kompisar, lurade i honom att det fanns något som hette "Ol´ man River korv" och var väldigt god, rena delikatessen. "Gå in och köp en smakbit!" uppmanade vi honom.

Han klev glatt in i en charkbutik försedd med sådana där rinnande fönster jag aldrig senare sett. Vi pyste snabbt därifrån innan han kom tillbaka. Med eller utan korv? Lär jag aldrig få veta.

Den samlade bilden av juggar, italienare och andra till Sandviken inflyttade är att de jobbade och inte ville ligga samhället till last. När jag för ett tag sedan vandrade på Sandvikens gator, noterade jag däremot påfallande många sysslolösa representanter för MENA-migranterna. 

Jag ser dem också på hemmaplan, framförallt på väg in till Välfärd Gävle (”soc”sa man förr). Fullt arbetsföra, vad jag kan bedöma. Men på "försörjningsstöd", hette förr socialbidrag. Ingen arbetslinje som för oss andra. Arma dårar som knegat, betalat skatt, därefter usel pension.

Andra tider. Kravlösa, eller hur förstå? Myndigheternas omyndigförklarande av vissa människor? I det sistnämnda fallet, varför? Betraktas de som hjälplösa? Jag fattar inte.

Jag noterar att flyktingarna från Ukraina är måna om att framhålla att de vill lära sig svenska för att så snabbt som möjligt kunna söka arbete. De vill inte ligga samhället till last. Mina föräldrar skulle nickat uppskattande.

Bild: TV.nu