Jack Kerouacs handstil

Mitt anteckningsblock (framsidan på bilden ovan, On The Road går att utläsa), Flanörblocket som jag förpliktigande kallar det, är en generös gåva från min yngsta dotter som vet att jag lever mitt liv skrivande. 

Ett flott, påkostat block med fint papper och robusta pärmar. Alltid med mig.

På baksidan (bilden nedan) ett utdrag just från Jack Kerouacs On The Road, skrivet för hand. Prudentlig, jämn handstil, fjärran mina spretande kråkfötter. Oläsliga för andra än undertecknad, en nästan kryptisk stil. I skolan inget högt betyg i ämnet välskrivning.

Beatikonens grav i Massachusetts missade jag när jag var visiting professor vid Harvard i Boston. Till min besvikelse, när det slog mig väl hemma i Sverige igen. Annars brukar jag vara uppmärksam på kultplatser, gravar och andra, som bara måste uppsökas. 

Thoreaus Walden, dit många vallfärdar varje år, missade jag dock  inte under Bostonvistelsen. Det blev något av en besvikelse, jag hade gjort mig en helt annan bild av hans Walden efter att ha läst boken från mitten av 1800-talet.

På de med lättklädda människor, några iförda munskydd, fullsmockade postpandemi-gatorna i Benidorm noterar jag - förutom Ukrainaregistrerade bilar - extremt kortvuxna, liksom förkrympta spanjorer. 

Genom att läsa Nathan Shachars informationstäta bok Sin egen värsta fiende, utgiven med anledning av att det gått åttio år sedan det spanska inbördeskriget bröt ut, har jag förstått att de förkrympta bär på ett genetiskt arv. Tysta vittnar de om en hemsk tid i Spaniens historia.

Kopplat till republikförgöraren Franco. Dem som den blodtörstiga galningen fått för sig var hans fiender, kunde vara vem som helst, sattes på svältkur. Han hoppades kanske att de skulle tyna bort. Därmed spara på rep och kulor. 

Fast garrottering var väl brodermördarens likvideringsfavorit.

Så glad att jag aldrig satte min fot i Spanien när Franco fortfarande satt vid makten. Därigenom legitimerande mördaren och hans skurkregim. 

Benidorm hade vad mig anbelangar, innan jag kunde avfärda det med egna ögon, ett dåligt rykte. Billig sprit, allmän tarvlighet, grisfestdiskursen, Åbergs Sällskapsresan. Men staden blev en positiv överraskning. 

Spännande arkitektur, originellt skulpterade skyskrapor. Konstverk som sträcker sig mot skyn. 

Och så omgivande hav och berg som förmedlar evighetskänsla, skänker det rastlösa sinnet ro. Men ingen stad att flanera i. Benidorm är inte mitt Berlin, de två bör inte nämnas på samma dag i detta avseende.

Man inspireras inte, fiskar inte intryck att sätta ord på och göra texter av, tröttnar snart på staden. Och man bör inte bege sig in i de kvarter där engelsmän med stora magar och bar överkropp underhåller sin ölfylla. 

Till inspelad, skrällande musik med Engelbert Humperdinck. Eller något eländigt coverband som det går tretton på dussinet av.

Kontakt med Nina Lekander (åtminstone delvis Berlinbo, den lyckosten) över nätet, jag har börjat läsa hennes omtumlande Trosbekännelser. Parallellt omläser jag Gun-Britt Sundströms Balkongbok men den tråkar ut mig. 

Nina delar min uppfattning om Benidorm, att staden är bättre än sitt rykte. Jag glömmer fråga om hon besökte Spanien under Franco.