Det har ryktats om Bob Dylan att han spelar in sina plattor med blott en enda tagning i studion. Det får räcka.
Ulf Lundell har jag inte läst på mycket länge. Men jag har utifrån recensioner, särskilt en belysande sådan av Nina Lekander, fått för mig att han gör en Dylan när han skriver sina tjocka romaner.
Och de lika voluminösa dagböckerna, om livet på undersköna Österlen med Kivik som bas, som han offentliggjort rakt upp och ner som det förefaller.
Kanske inspirerad av idolen, den betydligt säkrare stilisten Jack Kerouacs On the road? Första versionen också den sista, sedan skicka manuset till förlaget som trycker och ger ut i kommersiell visshet om att Lundell säljer.
Jag började att som e-bok ge mig in i Lasse Strömstedts självbiografiska Sanningens minut (1984) efter att ha glatts åt hans rollfigur i fyndiga serien Dubbelsvindlarna på SVT Play. (Björn Gustafsson lysande som penningsugne studierektor Bertilsson på Stagneliusskolan i Kalmar!)
Till en början rycktes jag förtjust med av hans forcerande ansats. Hans kantstötta stil är omedelbart charmig, om uttrycket tillåts. Lite slängig och tuff, svordomar och utrop. Men jag tröttnade, problem med att fullfölja läsandet.
Han skriver som han pratar. Och att prata var den forne fängelsekunden, uppvuxen på arbetarklassens Brooklyn i Gefle, ju en fena på. Som man kunde notera, när det begav sig och KRUM bildades, i debatter med kriminalvårdens höjdare i TV.
Svårt för de senare, en av dem självaste generaldirektören själv om jag minns rätt, att få ett ord med i laget när den snacksalige Strömstedt ångade på.
Plötsligt uppfattar jag boken som en transkribering, texten inläst och sedan skrivits ut. Det blir för pladdrigt för min del. Som att lyssna till en narcissists tjatiga monolog. Som läsare bjuds jag inte in.
Nog behövs att man arbetar med sin text! Och aldrig fel med en skarpögd redaktör. Jag kan inte med säkerhet säga att Strömstedts bok är en transkribering. Men nog lutar det åt det.
Gert Nilson på Bokförlaget Korpen menade att manusen han fick sig tillsända förlaget generellt blivit sämre efter att alla börjat skriva på dator. Omskrivningarna, att man har möjlighet att skriva om hur många gånger som helst, inte bra för texten.
Något, vad det nu är, går förlorat.Tål att fundera på.
Själv strävar jag alltid efter att det skall se ut som om det är skrivet bara en gång, i ett enda svep. Läsaren skall fångas in av direkthet. Men bakom varje text ur min hand ligger ett filande. Ordväxling sker, innan jag någorlunda nöjd sätter punkt.
På Korpens förlag fanns perfektionisten Jan Norming, med rent utsökta böcker, som hade fruktansvärt svårt att släppa ifrån sig ett manus och därmed anse det färdigt och avslutat. Allt enligt förläggaren. In i det sista var han på och putsade.
Sådan är inte jag. Och jag, old man, minns från de mekaniska skrivmaskinernas ilsket knattrande tid att jag inte gärna skrev om. Det blev för jobbigt, och jag var för otålig för att hålla på med tippex, eller att i värsta fall sätta i nytt papper och börja om.
Det fick duga som det var. Även det som blev min doktorsavhandling. Rena Dylan, om ryktet talar sant.
bild: sv.quora.com
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar